det nya livet

25 februari-4 mars
Långsamt vänder det jobbiga.
Linnea mår bättre.
Våra vänner, som vi skulle åkt på skidsemester med, kommer och hälsar på oss. Det känns bra.
Fina vännen, som också haft cancer, som bokstavligen legat för döden, diskuterar porth-a-cat och illamående med Linnea.
Det känns som att Linnea får lite krafter och vilja av det besöket.

Efter några dagar blir det dags att ta blodprov. Värdena förväntas sjunka. Vi har blivit förvarnande om att de kommer att bli så låga att Linnea troligtvis får blodförgiftning. När det sker måste vi genast åka till akuten. Läggas in på sjukhuset. På vilken avdelning man hamnar vet man aldrig.
Vi är så nya och orutinerade att vi tror att vi måste vara på sjukhuset kl 8 prick för att ta blodprov. Vi fattar inte att det är drop-in mellan kl 8-12.
Vi har mycket kvar att lära.
Men som vi kommer att lära.
Senare vet vi allt.
Vi kommer att kunna rabbla namn på mediciner. Och dess förväntade och oväntade biverkningar.  Vi kommer att kunna förklara för personalen på akuten och andra vårdavdelningar hur de ska sätta nålar. Vilka mediciner de ska ge och när.
Men nu är vi fortfarande nya i denna värld.

Vi får några bra dagar.
Vi fikar på stan.
Vi provar peruk under fniss och trams.
Men lagom tills att vår Linnea kommit tillbaka igen vänder det.
När aptiten och livsgnistan börjat visa sig.
Då. Då kommer febern.
Det planerade Skansenbesöket får utebli. Det blir taxi till akuten istället.
Det nya oberäkneliga livet är här.
Livet med det ständiga hotet hängande över oss.
Vår nya verklighet.
Att sätta nål på akuten är ingen rolig historia. Det är lång väntan. En ny miljö som gör Linnea ännu mer rädd. Men vi har tur ska det visa sig. Sjuksköterskan som vi får denna gången vet hur man gör. Hon har jobbat med cancersjuka barn i många år.
Vi har ännu mera tur.
Vi får komma till vår avdelning.
Barncanceravdelningen. Q84. Vårt hem.
Värdena är usla.
Munnen full av blåsor.
Linnea får intravenös antibiotika och intravenöst näringsdropp. Hon har tappat 10 % av sin ursprungliga vikt. En vikt som redan då var alldeles för låg.
Därför diskuterar man att sätta in en sond i näsan.  En slang genom näsan som leder ner i magsäcken.
Linnea vägrar.
Jag tror, naivt nog, att vi ska klara oss utan.