åskan slår ner

Jag vaknar av att åskan slår ner i vår lilla stadsdel.
Lillasyster sover tungt bredvid mig.
Sorgen slår ner i mig lika kraftigt som åskan.
En plötslig och kraftig känsla.
Min Linnea hade vaknat av åskan.
Jag kan nästan höra hennes ängsliga röst.
Jag kan nästan känna hennes närvaro.
Jag ser framför hur hon hade krupit ner bredvid mig. Hur vi skulle hålla varandra i handen.
En frisk Linnea.
Saknaden tar andan ur mig.
Paniken över hur svaga de friska minnesbilderna är.
Väl dolda bakom alla sjukdomsminnen.
Tjocka, svarta minnen.
Så mycket smärta!
Inga nya minnen kommer att komma.
Hon kommer inte att bli äldre.
Jag vill inte glömma! Men jag kan inte heller må så här.
Sorgen och minnena är det enda jag har kvar av mitt barn.

Åskan slår ner igen.
Någonstans i närheten.
Runt om i vår del av landet ligger människor och sover.
Jag kan inte låta bli att tänka, varför just vi?
Det är inte ofta jag tillåter mig att tänka så.
Det är meningslöst.
Ändrar ingenting.
Men just nu, när regnet vräker ner, låter jag bitterheten skölja över mig i takt med regnets smattrande.
Just nu tänker jag, varför inte någon annan?
Så många oälskade barn.
Så många olyckliga.
Kunde inte vårt älskade barn få leva istället.
Kunde inte vi fått ta en annan sorg.
En sorg jag orkat leva med.
Sorgen gräver hål i mig.
Äter upp mig inifrån.
Sliter och drar i varje kroppsdel.
Den största smärta jag upplevt.