leva eller överleva

Mina motstridiga känslor och känslor sliter och river i mig som en storm.
Ena delen av mig kämpar för att överleva.
För lillasysters skull måste jag hitta ett sätt att klara av livet.
Jag börjar på yoga i ett försök att kunna leva i nuet.
Inte fastna i gamla tankar om varför och hur.
Inte oroa sig över hur livet ska kunna levas.
Det kommer visa sig.

Jag går till ett medium. Jag är så övertygad om att min smärta och sorg är något jag kan lära mig att stå ut med om jag bara vet att Linnea mår bra. Att vi kommer att träffas igen. Att hon inte är arg på mig.
Jag får bevis.
Fler än vad mediet borde kunnat gissa sig till.
Det lindrar ett tag.
I flera dagar får jag en kraft och inser att jag inte kan avsluta mitt liv eller önska att det avslutas. Att jag när de värsta såren lagt sig kommer att leva. Ett helt annat liv.
Det måste med en helt ny innebörd.
Jag och min sorg kan inte ta så mycket plats. Jag vet bara inte hur.

Den andra delen av mig letar bara sätt att få ett slut på detta liv. Den delen inser hur omöjligt livet utan Linnea är.
Självmordstankarna har visserligen försvunnit sedan mediebesöket.
Men önskningarna på en räddning, på att livet själv ska ordna så att jag slipper leva, är ständigt förekommande.
Jag skäms.
Jag har alltid tyckt att man ska ta tag i sitt liv.
Och jag tänker på hur orättvist det är. Någonstans sitter det en kvinna och kämpar mot sin obotliga cancer. Som inget hellre vill än att överleva och här sitter jag och önskar att jag vore död.
Jag skäms.

Jag räknar hur många år jag behöver leva för att lillasyster ska hunnit bli stor och kunna stå på egna ben. Vuxen nog att ha ett eget liv och därför inte bli lika illa berörd av att hennes mamma dör.
Jag tänker tio år, men inser att det inte vore tillräckligt.
Hur ska jag ens orka i tio år till?
Hur ska jag ens orka en dag till?
Dessa motsträviga känslor gör mig så trött.
Det tär att pendla mellan hopp och förtvivlan.