skuld

-Mamma, titta när jag vickar på min knäskål rör den sig. 
Men bara den ena. Jag kan inte göra så på båda.
Det är september 2011, möjligtvis augusti. 
Vi står i vardagsrummet i vårt nya hus i Stockholm. Solen strålar in och värmer oss där vi står. Linnea lutar sig mot soffan medan hon vickar på sina knän. 
Jag lyssnar lite ouppmärksamt. Jag har en vän på besök och vill prata med henne om vår flytt. 
Det är första gången Linnea nämner sitt ben.

I efterhand förbannar jag mig själv många gånger. Om och om igen.
Varför reagerade jag inte? Klagade hon fler gånger som jag inte kommer ihåg? Varför såg jag inte vad som var på väg att hända? Hade hon kunnat räddats om vi gått till läkaren tidigare?
När tankarna far fram i den mörka natten, där jag ligger i min säng, skänker jag vår första läkarkontakt en tacksamhets tanke. Jag tackar henne för att hon redan vid vårt första besök sa att hon aldrig hade röntgat Linnea om vi kommit tidigare.
Det hjälper när jag anklagar mig själv.
Men inte fullt ut.
Det tar bara udden av de värsta skuldkänslorna.
För jag kan inte låta bli att vända och vrida på min skuld.
Om jag bara nekat till flytten. Kanske hade hon aldrig blivit sjuk om vi stannat i Göteborg.
Alla läkare vi mött förnekar att cancer kan utlösas av depression. De säger att det inte kan gå så fort.
Men jag kan inte låta bli att undra. Kan inte cancern få bättre fäste i en kropp som inte mår bra?
Kan inte psyket hålla sjukdomar i schack?
Jag förstår att det inte är så enkelt. Jag inser att det är mer komplext än så. Men jag vet också att det inte finns någon riktig förklaring till varför en del utvecklar skelettcancer.
Vad det är som utlöser den.
Någonstans inom mig tror jag att kroppen är mer benägen att göra fel om psyket inte mår bra.
Fast inte för alla.
Olika kroppar reagerar olika på psykisk ohälsa.
Nej, jag förstår att det inte är så enkelt.
Men jag kan inte låta bli att undra.
Hade jag kunnat förhindra hennes sjukdom?
Jag låter tankarna anklaga mig.
Jag skriver om historien.
Det ändrar ingenting.
Men just nu låter jag tankarna virvla tills gryningen kommer.