Du ligger bredvid mig.
Andas lugnt o stilla.
Pratar sådär lite snurrigt i sömnen.
Slänger ut din arm över mig.
En hand på min kind.
Jag stannar upp mitt i min sorg.
Min smärta.
Har jag råd att låta dina dagar bara gå.
Medan jag har fullt upp med monstret i min kropp som skriker efter din syster.
Medan jag famlar efter små sprickor i den djupa brunn där jag ligger på botten, så att jag kan klättra upp.
Blind letar jag efter ljuset som ska få mig att vilja klättra upp.
Jag tittar på dig, så rofylld.
Du är mitt ljus.
Lys för mig och jag lovar att jag ska försöka klättra.
Hur ont det än gör.
Så sorgset och fint skrivet på en och samma gång. När jag läste dina ord rann det tårar nedför mina kinder. Mina barn fick en extra kram och god natt puss.
SvaraRaderaFuck cancer!
Tack!
RaderaDet känns fint att veta att mina ord kan få någon att stanna upp och vara tacksam över det man har.
Ta hand om dig och barnen!
Kram
Tack, och kram till dig också!
SvaraRaderaJag har inte mist något barn, det kan inte finnas något värre......
Under ett års tid gick min syster bort, min svärfar och min farfar, det var ett tungt år. Det var mina barn som var och är mina ljus!
Hoppas att ditt ljus i mörkret kan hålla dig flytande så att du sakta kan klättra upp ett steg i taget!
Kram från Marie!