vara här och nu

fredag 9 - söndag 11 mars 2012
Efter fem dagar med feber får vi komma hem från sjukhuset. Linnea har TPN, ett näringsdropp, inkopplat. Vi får hjälp av barnhemsjukvården, SABH.
Det är så fantastiskt skönt att få vara hemma tillsammans.
Trots att jag vet att det bara är en helg.
På måndag är det dags för cytostatika igen.
Trots en liten oro över det allvarliga läget.
På sängbordet ligger en peang, liksom en i handväskan. För med ett dropp inkopplat kan det tydligen bildas ett baksug. Istället för att droppet kommer in kan blodet forsa ut. Vilket förstås är förenat med livsfara. Då ska vi blixtsnabbt sätta på en peang på slangenoch ringa Q84.
Trots det lyckas vi njuta av att vara hemma. Varje liten vardagslyx blir förstärkt. Det vi vanligtvis tar för givet. Jag förvånas av att de små sakerna kan ge mig en slags glädje. Att få stå i sin egna dusch och känna det varma vattnet strila ner för kinderna. Att sitta samlade i vår soffa. Att få ligga tillsammans i vår dubbelsäng på min kudde. Inga larm eller spring i korridoren utanför. Ingen som tassar in och räknar andetag på natten, eller byter dropp.
Bara hemsjukvården på morgon och kväll.
Det är tack vare dem vi kan vara hemma.
De hjälper mig att känna mig trygg. Jag kan ringa dem när som helst.
Den smidiga lilla ryggsäcken med droppet gör att vi lätt kan förflytta oss. Vi vågar oss tom till skolan en stund på fredagen.
Jag suger in det vanliga livet och försöker stänga ute cancern.
Jag kan känna en djup tacksamhet över att vi kan få de här stunderna.
För att jag mer och mer blir expert på att befinna mig i nuet. Nästan lyckas stänga ute det stora hotet och bara vara här och nu. Mota bort alla tankar på hur illa det kan gå. Vilken tuff tid vi har framför oss. Den stora operationen och handikappet det medför.
All rädsla och sorg knycklar jag ihop och stänger in långt in i mitt innersta.
Ibland kommer det att bli överfullt och envist sippra ut.
Men för det mesta låter jag dörren vara stängd.
Låst med dubbla lås.
Det finns inget utrymme för min oro och mitt vemod nu.
För nu är nu och sen är sen. En slags nödvändig överlevnadstrategi.