sorg

21 november 2013 
nu är hösten här och luften är som glas
och jag räknar varje timme för du kommer väl tillbaks
mörkret rasar över husen och imorgon blir det regn 
nu är hösten här men var är du min vän
(Var är du min vän -Lisa Nilsson)

En obäddad säng.
Disken står i travar nere i köket.
Idag har jag inte orkat klä på mig.
Idag är en sådan dag då jag vilset vankar.
Väntar.
Saknar.
Tårar som forsar. Hulkar.
Inget ger mig ro.
Inget kan ge mig tröst.
Sorgen måste bara få riva. Saknaden är så obeskrivligt stor.
Minnen, vackra som hemska, spelas upp som filmer innanför mina ögonlock.
Jag kan bara vänta nu. Vänta på att livet ska vända.
Kännas lite, lite lättare. Ge mig tillräckligt mycket luft så att jag kan andas igen.
Just nu kan jag inte förstå hur det ska gå att leva utan henne.
Inte ens en skärva av hopp om att det ska gå.
Jag kan inte acceptera att hon inte kommer tillbaka.
Hur kan jag?
Himlen är grå. Regnet piskar mot rutorna. Klockan tickar långsamt.
Jag väntar på att ännu en dag ska gå.
På att mörkret ska komma med lättnaden över att jag lyckats ta mig igenom en dag till.
Överlevt.
Jag längtar efter tabletternas dimma som långsamt för mig in i den drömlösa sömnen.
För varje tickande sekund är jag en liten bit närmre.
Då kommer den befriande natten.
Och kanske, kanske känns det lite lättare imorgon.