höstdagar

septemer 2013
Nu är hösten här.
I mitt tidigare liv brukade jag älska hösten.
Solen som ligger lågt på himlen. Den strilar så där varmt, mjukt och vackert genom färgade lövkronor.
Vattnet som ligger spegelblankt.
Luften som är frisk och klar.
Det ligger en känsla av nystart i luften. En pirrande känsla av en ny tid.
Kroppen är full av varma, slappa sommardagar. Fylld av ny energi.
Och det känns så där underbart att komma tillbaka till rutiner. Det vanliga livet med jobb, lämningar och hämtningar av barn känns välkommet.

Denna hösten känns allt annorlunda.
Jag accepterar inte det nya liv som ligger framför mig.
Det gör alltför ont att leva.
Alltför jobbiga minnen.
Sorgen tjock och svart som tjära.
Ett oändligt lidande?
Allt hopp är borta.
Inga förväntningar darrar i luften.
Ingen framtidstro.
Jag kan bara ta en dag i taget.
Överleva en liten stund åt gången.
Jag känner att jag måste ta mig igenom mina traumatiska minnen.
Förstå vad som hände.
För att slutligen förstå att hon inte kommer tillbaka.
Vad som väntar på andra sidan vet jag inte.
Om det ens finns en andra sida.
Kanske är sorgen som en evig centrifug. Där allt bara snurrar runt utan slut.
Jag vet inte om jag kommer att klara livet.
Jag vet bara att jag måste förstå.