sjukhusdagar

12-31/3 2012
Under tre veckor hittar livet en slags rytm.
Fyra eller fem dagar på sjukhus. Tre hemma.
Gul, gul, röd.
Som en slags dans.
Som ger oss trygghet.
En falsk trygghet som ramar in tiden.

Sjukhusdagarna fylls av fina saker.
Pyssel, böcker, målarverkstad, filmer, sjukhusskola.
Fina stunder som blandas med hemska.
Kräkningar, sondsättningar, blåsor, smärtor, undersökningar.
Rädsla.
Skräck.
Runt mig ser jag nya familjer som kommer.
Barn med rädsla i blicken. Oförstående. Som inte kan ta in sitt nya liv. Med sina förtvivlade föräldrar bredvid sig.
Jag inser att vi tagit ett kliv in i cancerlivet. Att vi ligger steget före dem.
Chocken har släppt sitt järngrepp.
Jag ser barn med, i mina ögon, svåra diagnoser. Som säkert inte kommer klara sig.
Jag ser barn med lätta diagnoser, som jag kan känna ett uns av avundsjuka till.
Jag ser återfall. Föräldrar som inte ger upp hoppet. Jag förundras över hur de orkar. Jag känner mig lättad över att vi inte är där. För inte kan det hända oss!?
Men sanningen är att ingen är säker.
Ingen vet vem som kommer att överleva.
Och vilka föräldrar som i slutändan står bakom den tomma stolen.
Ingen vet.
Inte ens läkarna.
Och det gör mig fruktansvärt rädd.