decemberdagar

Mörka mornar med krispig kyla.
Förväntningar i luften.
Barnens röster gladare, ljusare.
På helgen väcker hon mig med en bricka i famnen. Hon har gjort vörtsmörgåsar med skinka och senap. Jag tassar upp och gör varm choklad med marsmallows.
Vi äter i sängen fast man inte får.
Hela familjen ligger vi där och tittar på julkalendern.
På trappräcket i allrummet hänger 48 paket.
2 paket för varje dag.
Ett till storasyster.
Ett till lillasyster.
Vi gör vårt årliga pepparkakshus och skrattar åt året när pappa förlorade humöret på huset som inte höll ihop. Huset som kastades rakt in i köksskåpen av hans frustration.
Sen fick mamman göra ett nytt.
Det hänger julstjärnor i alla fönster.
Doften av clementiner och hyacinter sprider sig.
Vi pysslar och gör julgodis.
Dagar jag brukade älska.

Förra året blev det mest sjukhus.
Men som jag längtade.
När vi kom hem dagen innan julafton skyndade vi oss att klä granen.
Vi tände i kakelungen och njöt av att vara tillsammans.
Hemma.
Klara med den tuffaste delen av behandlingarna.
Trodde vi.
Vi tänkte att nu, nu blir det bara bättre.
Istället blev det bara värre.

I år gömmer jag mig. Drar mig längre ner i mitt svarta hål.
Jag vill ha det så ojuligt som det bara går.
Jag håller mig inne. Ute finns för många spår av det som ska vara glädjens tid.
Julen gör mig arg och besviken.
Men jag gör ett litet försök. För lillasysters skull.
7 paket hänger i trappan.
Ett för varje lördag. Ett för varje söndag.
Inte den vanliga paketkalendern.
Men ett försök.
För det har hon önskat.
På kvällen rivs alla paket ner.
Under gråt och skrik slits varje paket upp.
Det är ingen mening. Det kan aldrig bli som förr ändå, snyftar lillasyster.
Hon har så rätt.
För den finaste av oss fattas.
Det känns omöjligt att fira jul då.
Jag vet att vi kommer att behöva forma julen på ett nytt sätt.
Nya traditioner.
Fast inte i år.
Det gör för ont.