en föraning

Januari 2012
Det är en mörk kväll i januari. Stjärnorna lyser svagt på himlen.
Skolgården ligger helt öde framför mig.
Jag stannar och andas.
Luften krispig. Kall. 
Tystnaden omsluter mig. Den där speciella tystnaden som bara uppstår när världen runt omkring ligger inbäddad i snö.
Det här livet är ändå rätt fantastiskt, tänker jag.
Jag har nyss haft utvecklingssamtal. Sen plockat i klassrummet. Vilken lyx att få ha en så underbart arbete.
Ett pirr i magen som säger att det här kommer att bli bra.
Stockholm kommer att förbli vår stad. Vi kommer att anpassa oss.
Hela familjen kommer att trivas.
Om inte.
En tanke svischar förbi i mitt huvud.
Ord som formuleras utan att jag förstår var de kommer ifrån.
Jag tänker, det här lämnar jag bara om någon får cancer.
Hemska ord som blir till en hisnande hemsk mening.
Jag förstår inte riktigt hur dessa ord kommer till mig.
Jag tänker inte på någon speciell.
Och absolut inte på mina barn.
För barn och cancer finns inte i ett och samma ord för mig.
Ännu.
Kanske är det en slags föraning på att det kommer hemskare tider.
Jag vet inte.
Men det är en tanke jag kommer att tänka tillbaka på efteråt.
Och undra över hur den uppstod.