torsdag 12 december 2013

akuten och ett slags beslut

1-8 april 2012
En vecka hemma. Med ny sond som snabbt kräks upp.
Illamående och ont i magen.
Det är påsklov och faster har kommit med lillasyster.
Lillasyster och kusinen skrattar och sprider glädje i huset.
Medan jag jagar runt med spypåsar, mediciner och sondmat.

Påsken firar vi med min bror och en kompis till Linnea.
Men när när det är dags att påska får lillasyster och kompisen gå själva.
För Linnea bleknar. Hon får lägga sig på soffan.
Febern är ett faktum. Det räcker med en blick för att veta.
Trött emlar jag porten. 
I hallen står redan väskan.
Den som alltid är packad för sjukhusutryckning.
Lillasyster och pappa vinkar av oss när vi tar taxin till akuten.
Dessa oplanerade sjukhusbesök känns så jobbiga.
Får mig att bara vilja skrika.
Vägra.
Avbryter våra försök till normalliv.

På akuten är det kaos.
Visst vi får ett eget rum med en gång.
Vi har VIP-kort in.
Så att Linnea inte utsätts för onödig smittspridning.
Men sedan börjar väntan. 
Linnea sover på en brits.
Jag på en pinnstol.
Det tar 2 timmar innan någon ens kommer in i rummet.
En man med en vagn med nödvändig utrustning.
I handen har han en manual över hur man sätter nålar.
Han verkar inte ha gjort det förr. Han ser rädd ut.
Mina ögon noterar minsta detalj.
Försöker vara lugn för Linneas skull.
Men jag ser att hon ser hans osäkerhet.
Han är noggrann. Spritar ordentligt. Tar inte på vagnen med handskarna.
Jag stålsätter mig.
Tillslut sitter nålen. Men det ger inget backflöde.
Den måste sättas om.
Ny emla.
Ny väntan.
Jag funderar på hur snabbt ett snabbt agerande är.
Hur snabbt en svår sepsis eller sepsis chock kommer.
På nätet läser jag att antibiotika ska ges omedelbart utan att invänta provsvar.
Vad är omedelbart?
I det lilla rummet jagar rädslan mig.
Tiden står stilla.
Mina tankar får för stort utrymme.
Jag känner mig ensam.
Jag har telefonkontakt med mina vänner. Som erbjuder sig att flyga till mig.
Det är förstås för mycket begärt.
Men ensamheten får mig att inse hur ohållbar situationen är.
Orken knakar i fogarna.
Och ändå är det så långt kvar.
Vi är fortfarande bara i början.
Jag inser att jag behöver ha min släkt och mina vänner nära. Så att jag kan få bättre stöd. Få hjälp att hålla oron i schack.
Tankarna börjar forma ett beslut.
Vi måste tillbaka till vår stad. Här är vi för ensamma.
Klockan tickar.
Hjärnspökena surrar i huvudet.
Magen kurrar.
Pinnstolen skaver.
Linnea sover.
Det tar 9 timmar innan en ny nål sitter.
Av en ny sköterska.
Innan läkaren har ordinerat antibiotikat.
Och vi tillslut har hamnat på en annan avdelning.
Inte vår.
9 timmar.
Det är alldeles för lång väntan. 
I efterhand ber jag läkaren göra en avvikelserapport.
Samtidigt som jag inte vågar tänka tanken fullt ut.
Vad som kunde hänt. 
Men jag lär mig något.
Felbedömningarna på akuten får mig att inse.
Jag måste veta mer.
Jag måste ha kontroll på allt.
Det yttersta ansvaret hänger på mig.
Det är en tung insikt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar