tid

Det var en gång en alldeles vanlig familj.
Tills flickan blev sjuk.
Fick cancer.
Det blev andra tider.
Sjukhus i många dagar och nätter.
Mamman tog ett djupt andetag.
Och glömde visst att andas på ett tag.
Några månader
Mer än ett år. 
Ett år och två månader. För att vara exakt.
Då var allt över.
Och mamman rasade ihop i en hög på golvet.
Då var det inget som höll henne uppe längre.
Krafterna var slut.
Bortträngda känslor blandades med sorgen.
Det var som om all tid hon struntat i att andas kom farande i ett enda slag.
Som om någon omsorgsfullt lagt ner tiden i ett paket och nu lämnades den tillbaks.
Tid som hon struntat i att ge sig själv.
Plötsligt fanns det massa med tid att tänka och andas.
Alldeles för mycket på en gång.
Och mamman förstod inte vad hon skulle göra med tiden.
Hon förstod inte hur hon skulle orka.
Men tiden tvingade henne framåt.
Trots protester.
För tiden stannar inte.
Inte ens när man är övertygad om det.
Det är konstigt med tid, tänkte mamman.
När man inte har någon önskar man sig en ynka sekund för sig själv och sina tankar.
När man plötsligt har all tid i världen önskar man att tiden redan var slut.