sond

21 mars 2012
Linneas vikt har rasat. Hon äter ingenting.
Vi är inne på vår tredje kur. Den andra gula.
Vi kan inte komma undan längre. Nu måste hon få en sond.
Intellektuellt förstår jag. Känslomässigt orkar jag inte.
Varenda undersökning, varenda nålsättning är så utmattande.
Allt mot hennes vilja.
Någonstans tror jag fortfarande att vi kan lyckas få i henne tillräckligt mycket mat själva.
Fast det är en daglig kamp.
Kanske är det så att en liten del av mig känner sig misslyckad. Vad är en mamma som inte kan tillgodose sitt barns mest primära behov.
Att äta.
Men mest orkar jag inte se mer smärta. Se fler saker som utförs mot hennes vilja.

Jag försöker samla mig.
Utstråla lugn.
Vi går in till ett behandlingsrum. Slangen ska föras in i Linneas näsa och vidare ner till magsäcken.
Linnea vill inte. Jag vill inte.
Men vi börjar.
Andas lugnt och när jag säger till så dricker du, säger sköterskan.
Slangen smörjs och riktas mot näsan.
Linnea är som en orm.
Ögonen tåras.
Jag försöker lugna henne medan tårarna stiger även i mina ögon.
Sjuksköterskan försöker.
Barnskötaren försöker.
Det går sådär.
Mer bestämt nu. Nu måste sonden sättas.
Det bara är så.
Någon håller fast händerna som åker upp mot slangen för att stoppa.
Jag får svårt att andas. Svettpärlorna blänker i sjuksköterskan panna.
Till slut ger hon upp. Jag tror att hon själv känner hur det börjar snudda vid barnmisshandel.
Ett stort barn måste samarbeta.

På vägen tillbaka till vårt rum möter vi en fin narkosläkare.
Han har hört.
Det här fixar jag, säger han. Med lustgas.
Vi kör iväg.
Vi skämtar om att hon får prova lustgas före mig.
Det går fint.
Sedan får jag lära mig allt om hur sonden fungerar.
Suga ut vätska med en spruta.
Kontrollera på ett lackmuspapper att sonden ligger rätt.
Ställa in pumpen.
Hur mycket sondmat som kan ges och i vilken hastighet.
Mångas vardag.
Men jag känner mig yr av all information och är rädd att göra fel.
Jag är så ny i denna sjukhusvärld.
Men det går.
I några dagar.
För Linnea vägrar plötsligt prata och äta alls. Hon menar att sonden rör sig när hon äter eller pratar. Vi kommunicerar med papper och gester.
Hemma blir det tillslut ohållbart.
Tårarna sprutar.
Jag vill ju äta, men nu kan jag inte för sondens skull, skriver hon.
Jag lider.
Jag tänker att det måste vara bättre med riktig mat än några få ml sondmat. Det måste var bättre med en glad flicka än en flicka som är ledsen.
Jag tänker här och nu.
För det är allt jag orkar.
Så naivt.
Så kortsiktigt.
Efter en vecka med sond, påhejad av mig, rycker hon ut sonden.
Och i några dagar är vi lyckliga.
Pratar, skrattar och äter.
Prinsesstårta till frukost
Pizza till middag.
Det håller förstås inte.
Jag anar det redan då.
Det kommer bli många sondsättningar framöver.