en liten ljusning

4 april 2012
Vi är på sjukhuset för att göra ett njurfunktionstest.
För att se så att njurarna klarar av cytostatikan.
Det innebär att vi måste sätta nål. Vi har laddat med stesolid hemma för att Linnea ska vara lugn.
Men hon är ändå rädd.
Sjuksköterskan vi träffar är ny för oss. Men det är som att hon suger in Linneas uppmärksamhet.
En slags magi uppstår.
Den värsta rädslan verkar flyga bort.
Fina sköterskan sjunger för oss.
Tvättar porth-a-caten.
Tre gånger i svepande rörelser. Runt i cirklar. Utifrån och in.
Linnea börjar som vanligt att åla sig när det närmar sig.
Vill inte att sköterskan ska hålla i porten.
Men sköterskan är bestämd. Fast samtidigt mycket mjuk.
Hon pratar lugnande.
Det är som att Linnea plötsligt förstår att hon kan välja själv.
Det svåra sättet eller det lätta.
För vad hon än väljer ska det göras.
Och plötsligt ser jag hur orden sugs in i Linnea.
Ord som jag och de andra sjuksköterskorna uttalat.
Plötsligt hör hon dem.
Orden om hur hon ska andas. Inte dra ut på det. Slappna av.
Fina sköterskan visar och Linnea lyssnar.
Vi andas tillsammans och sen räknar sköterskan till tre och sätter nålen.
Det går snabbt. 
Lättnad!
Jag känner mig nästan lycklig.
Efter den här upplevelsen kommer nålsättningen bara gå lättare och lättare.
Tills hon blir expert.
Jag känner mig tacksam.
Tacksam för att något så svårt plötsligt blivit lätt.
Tacksam för något som en 9 årig flicka överhuvudtaget inte ska kunna.
Något hon inte borde behöva utsättas för.