Farmor har varit hos oss. De avlöser varandra. Farmor och mormor. Vännerna. Faster.
De reser till oss och är nära.
Och min bror som bor i samma stad. Han kommer så ofta han kan.
När farmor reser tillbaka tar hon med sig lillasyster.
Ända till Skåne.
Det är långt bort.
Hon har aldrig varit borta från oss förut.
I två veckor ska hon få vila från sjukhus. Få vara barn och busa med kusinerna.
Vi längtar redan när hon lämnat oss.
Hon som med sin glädje ger oss kraft. Hon som är den enda som får Linnea att riktigt skratta.
Som vi saknar.
Som vi räknar dagarna.
Men det är också skönt att vara två vuxna. Att kunna fokusera på Linnea och veta att lillasyster har det bra. M jobbar visserligen, men vi har em och kvällarna tillsammans på sjukhuset.
Första kvällen utan lillasyster kommer Måns.
Som en överraskning till de sjuka barnen.
Jag sitter nära. Om jag sträcker ut handen kan den nudda vid hans knä.
Få barn ligger inne.
Känslorna väller upp inom mig.
Det känns stort att han sjunger för oss.
Någon utifrån som bryr sig. Mitt hjärta fylls av tacksamhet.
Till honom och alla andra artister som vi möter. Som tar sig tid.
Jag visste inte det förut.
Hur mycket de gör för sjuka barn.
Det slår emot mig vilka fantastiska människor som finns runt oss.
Stilla sitter vi där och lyssnar.
Linnea med pumpen full av gul medicin.
Men med tindrande ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar