förändringar

Vi renoverar köket.
Det känns kluvet.
Både fint och fullständigt onödigt.
Fint för att det hjälper oss att fokusera. Tänka på något annat.
Hjälper oss att försöka skapa ett hem tillsammans.
Vårt gemensamma med vår nya familj.
Familjen som nu består av tre på jorden och en i himlen.
Onödigt för att det känns hemskt att lägga pengar på ytlighet.
Onödigt för att det inte finns något som kan ta bort sorgen.
För att barn dör hela tiden.
Men vi gör det för att vi inte vet något annat. För att det lindrar.

M kommer hem med vår nya kran.
Den ser så där ut.
Den enda som passar vårt system med kolsyrat vatten.
Förr hade jag brytt mig mer.
Nu rycker jag lite på axlarna. 
Det får bli den, säger jag.
Det finns inget som känns så där viktigt längre.
Plötsligt hör jag lillasysters storgråt bredvid mig.
Hon skriker av ilska. Tårarna fullkomligt exploderar.
Hon säger att hon hatar kranen. Att hon aldrig mer kommer att dricka kolsyrat vatten.
Först blir jag förvånad.
Sedan förstår jag att hon inte orkar med mer förändringar.
Hon har haft nog med det.
Hon har levt en lång tid med osäkerhet.
Utryckningar till sjukhus.
Mammas och pappas ledsna ögon.
Storasysters kamp.
Och jag förstår att gråten står för så mycket annat.
Men att det är ofarligt att gråta för en kran.
När lillasyster somnat hittar jag en lapp i papperskorgen.
Hopknycklad till en klump.
Linnea har dött, står det.
Fina, lilla lillasyster.
Vad mycket du fått vara med om.