lördag 14 december 2013

trött

Sorgen förlamar.
Gör mig oändligt trött.
Lägger sig som en tjock svart filt mellan mig och min hjärna.
Som hindrar mig att tänka klart. Kapar mina tentakler.
Som gör att jag inte kan komma åt mina andra känslor helt och fullt. 
För under filten är det bara sorgen som kan få det fulla utrymmet.

Sorgen är tårar som alltid finns nära.
På min kind.
Eller som en svart kapsel i mitt innersta.
Jag är så trött på sorgen.
Jag är så trött på att vara ledsen. På att gråta. På mungipor som dras ner.
Jag så trött på att tappa ord. Tappa sammanhang.
Jag är så trött på att inte veta vad som ska hända.
Om livet ska gå att vända.
Jag är så trött på att inte orka.

Ovan på sorgen efter min finaste finns sorgen efter ett förlorat jag.
Ett jag som var långt ifrån perfekt.
Men ett jag som alltid kunde konsten att lyfta sig från det svåra.
Hon som alltid såg det ljusa, även när det var som mörkast.
Hon som alltid hade nära till skrattet.
Som kunde vara lycklig över det lilla.
Jag är ganska säker på att hon aldrig kan komma tillbaka.
Att jag får lära mig att leva med den ledsna.
Hon som bara är en blek, tråkig, urvattnad kopia.
Jag är så trött på detta nya jag.

2 kommentarer:

  1. Fina Camilla! Det kommer bli bättre. Upp och ner och upp och ner men på sikt bättre. Fler ljusa stunder. Jag tror verkligen det. All styrka och många kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack kära Lena!
      Tack för att du visar vägen och får mig att våga tro att det ska gå!
      Många kramar

      Radera