söndag 29 december 2013

hallå nu blev det liksom lite fel

Jag vill skrika ut det.
Men ut kommer bara ett ynkligt pip.
Som en liten skolflicka som försiktigt räcker upp handen.
Och sen inte vågar prata.
För vem ska jag egentligen skrika till?
Vem bestämmer hur livet blir?
Vilka öden vi får möta?
Förmodligen ingen.
Men ändå.
Jag vill skrika ut att det måste blivit något fel i planeringen.
Någon måste gjort riktigt pissiga feltolkningar av instruktionsboken.
För om det är så att vi bara får möta de öden vi klarar av.
Då måste det begåtts ett riktigt galet misstag.
Jag är nämligen inte stark nog att klarar av detta öde.
Visst, jag var måhända så stark att jag klarade av sjukdomen.
Men inte starkare än någon annan.
För jag är övertygad om att alla som älskar sina barn fixar det.
Det finns inget annat val.
Men att vara stark nog att se sitt barn dö.
Att vara stark nog att leva vidare.
Det går inte.
Det är mer än jag klarar.
Jag ÄR inte stark nog.
Är det möjligtvis så att man kan överklaga någonstans?
För det här livet kan väl ändå inte vara mitt.
Det här kan väl inte varit meningen.
Så funderar jag vidare.
Det är förstås inte så livet fungerar.
Den där meningen finns inte. Den tanken är bara en hjälp att hantera livet.
Det är bara ett sätt för oss att tro att vi är skyddade.
För vad kan vara meningen med att barn ska dö?
Och vilka föräldrar är starka nog att klara av det?
Svaret är inga.

4 kommentarer:

  1. Camilla. Du bara måste leva vidare. För Linneas skull. Du vet vad hon hade sagt - vad hon säger om du lyssnar. Något i stil med "Älskade mamma, tänk på Alice. Tänk på pappa, Njut av livet Så som vi gjorde - tänk på mig ibland så ses vi sedan i himmlen där skall vi leva tillsammans resten av våra liv"

    SvaraRadera
  2. Hur kan det vara möjligt? Omänskligt.
    <3

    SvaraRadera