Jag vaknar.
Det tar en sekund innan verkligheten slår emot mig.
Motsträvigt försöker jag stänga ute den.
Blundar envist.
Jag vill dröja mig kvar i den smärtlösa sömnen.
Men det går inte.
Kroppen har vaknat.
Hjärnan har redan förstått.
Tårarna kommer automatiskt.
Ibland är de trötta, stilla rinnande.
Men lika ofta kommer de långt inifrån.
Som ett urvrål.
Smärtsamt.
Kroppen försöker vända sig ut och in.
Ord som snurrar i mitt huvud.
Om och om igen.
Jag vill inte.
Jag kan inte.
Jag vill inte.
Jag kan inte.
Som ett mantra.
Det känns omöjligt att leva.
Så ligger jag så ett tag.
Tills mamman till lillasyster ruskar tag i mig.
Stirrar mig strängt i ögonen.
Manar mig att försöka en dag till.
En dragkamp mellan den ledsna och den som vet att jag måste.
Jag vet inte vem som kommer att segra i slutändan.
Men för lillasysters skull reser jag mig.
Och överlever en dag till.
Fín blogg du har. Smärtsam att läsa, men fin.
SvaraRaderaJag tror inte att vi hälsade på varandra riktigt på Q84:an men jag minns er. Linnea, lillasyster och dig.
Ta hand om er så gott det går.
FUCK CANCER!
Hej!
RaderaOch tack detsamma! Jag hittade nyligen din blogg också. Jag tror att ni mest låg på rummet när vi låg på Q84:a. Men jag minns Agnes så väl. Minns hur hon satt och berättade för mig om Maltes tumörer. Minns att jag tänkte på våra syskonflickor som tvingas lära sig så mycket och som man tyvärr inte har lika mycket tid med som sitt sjuka barn.
Jag förstår på dina texter att ni är bekanta med Ester och hennes familj. Linnea älskade att pyssla med Ester.
Nu hoppas jag att de fortsätter att pyssla tillsammans i himlen. (Eller vad man nu ska tro på).
Styrkekramar till er!