tysklandsfärjan

feb-april 2013
Innanför dörrarna på röntgenmottagningen står den.
I en monter av glas.
En tysklandsfärja av lego.
Solblekt.
Den har stått där i många år.
Ända sedan jag själv bröt armen som barn.
Vi passerar den.
I rullstol.
I säng.
Jag berättar om den brutna armen.
Jag berättar om den riktiga båten.
Om hur vi, när jag var barn, fick hoppa in på bildäck när båten höll på att åka utan oss.
Jag pratar för att slippa tänka.
Men inom mig blåser en ledsen vind.
Som önskar att vi också var där för en bruten arm.
Inte för ett stålben eller metastaser i lungorna.

Jag minns gången.
När en biopsi skulle göras.
Utbuktnaden som jag övertalade mig var vätska. Som kanske uppstått efter lungoperationen.
Jag minns kirurgens ord.
Att vi beroende på biopsin hamnar där vi hör hemma efteråt. 
På kirurgavdelningen eller på barncanceravdelningen.
Jag minns onkologläkaren som plötsligt kom.
Inte ett ord. Allvarlig blick.
Jag minns känslan av att nästan ramla sönder och falla isär i tusen bitar på golvet.
I stolen där jag satt utanför ct-röntgen.
Hur jag fick anstränga mig för att hålla ihop.
Jag minns rädslan.
Jag minns insikten.
Att det inte var bra.
Inte det minsta.
På väg upp till uppvaket gick jag bakom sängen.
Tyst.
Med iskall mage och ett trasigt hjärta.
Sista gången jag passerade båten.
Fyra dagar senare var hon död.