starten av en utredning

Det är en kylig morgon när jag går stegen från parkeringen på medicinareberget till dörren på cancergenetiska mottagningen.
Jag är inte rädd, tänker jag när jag trycker ner handtaget.
Jag som alltid brukar bli lite rädd.
Jag som alltid brukar känna av livets skörhet.
Jag känner nog ingenting.
Kanske bara en lättnad av att förhoppningsvis få veta vilken väg jag ska följa.
Om jag ska sluta med att vänta. Acceptera att jag ska leva.
Eller få veta att jag lever med en ökad risk.
Det värsta vågar jag inte tänka.
De svaren kommer ändå att dröja.
Det värsta handlar om lillasyster.
Och det är främst därför jag står här.
Det är därför jag måste veta.
En tanke som gnagt sedan jag själv blev sjuk för 16 år sedan.
Då det handlade om att skaffa barn eller avstå.
En tanke som växte när pappa dog.
Som högg till när jag blev sjuk igen.
Som blev starkare när Linnea blev sjuk.
För att eskalera när hon dog.
För tänk om.
Tänk om lillasyster också.
Tänk om det är mitt fel.
Det kan bli tunga svar.
Det kan bli lätta.
Eller kanske inga svar alls.
Men jag måste veta.
För det finns en risk och med den en chans att kunna rädda lillasyster.
En vetskap som i så fall kommer att vara tung.
Men som jag aldrig kommer förlåta mig att jag blundade för.
Om det händer.
För än vet vi inget.
Utredningar tar tid.