Dagarna i värmen föser mig framåt.
Fram genom livet.
En dag i taget.
Intensiva dagar med vänner tvingar sorgen att ta mindre plats.
Men ändå finns hon här.
Hela tiden.
Med varje andetag.
Jag kväver tårarna som vill bryta igenom.
Om och om igen.
Jag blundar och låtsas.
Det är inte så svårt.
För det är lite som ett annat liv.
Ibland blir den nästan verklig.
Tanken.
Att hon finns där hemma och väntar.
Jag kommer på mig med att tänka att det här måste jag berätta.
När vi ses.
För vi syns väl snart.
Jag är tacksam för dessa dagar.
Dagar då tårarna inte ständigt rinner.
Dagar då jag skrattar.
Dagar med hopp.
Trots att sorgen slår mig rakt i magen.
Varje kväll.
Då enda trösten är att slippa.
Inte längre finnas.
Så är jag ändå tacksam.
För det är skönt att få en liten paus.
Att inte ligga längst ner på botten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar