8-9 maj 2012
Vi skrivs in på ortopedavdelningen kvällen före den stora operationen.
Linnea är vettskrämd.
Så klart!
Personalen är inte så van vid att sätta nålar.
Och nålen måste bytas.
Det blir en del tårar innan en fin sköterska från vår avdelning kommer ner.
Men tillslut sitter den nya nålen.
Det blir dags för dagens andra dubbeldusch.
Rädslan att inte tvätta tillräckligt.
Sveda och tårar.
Innan hon får krypa ner i den rena sängen.
I vårt delade rum.
Ett stort rum visserligen.
Ett draperi mellan oss och det andra barnet med sin mamma.
Jag kan höra dem genom det tunna tyget.
Killen som brutit armen. Och hans mamma som ringer flera samtal.
Samtal som till stora delar består av gråt.
Hon verkar tycka att det är hemskt att bo på sjukhus.
Jag funderar på om jag ska erbjuda mig att byta.
Bruten arm mot cancer.
Gips mot protes.
Men jag låter bli.
Man får inte bli elak, tänker jag.
Och sköterskorna här är ändå fantastiska.
De förstår att vi behöver vara själva.
Att vi är en annorlunda familj.
Att vi inte tillhör den gängse patienten.
Att de måste gå utanför avdelningens ramar och regler.
Pojken och mamman får flytta.
Morgonen efter stryker mamman min arm.
Önskar oss lycka till.
Jag tror hon har fått perspektiv.
Känner igen det där med andra och deras sk sjukdomar.När Simon skulle sätta in en dosa i huvudet så fanns det en mamma som grät över att hennes son skulle blindtarmsopereras...högt sa jag då att tänk om det vore så enkelt att Simon BARA skulle opereras för typ blindtarmen....så skönt det skulle vara.Man får vara arg och besviken.Vår supergoa präst sa att det är helt ok att både hata och älska och säga att det finns ingen Gud.Han finns inte för henne heller då han tar barnen ifrån oss.Vill du skriva av dej eller undrar något får du gärna maila mej. christina.hulin@telia.com.Kram Kia (Hälsa familjen) :)
SvaraRaderaJa, man får vara arg och besviken. Och jag tror att de flesta får perspektiv.
SvaraRaderaTack för ditt stöd!
Hälsa du med!
Kramar