9 maj 2012
Så kommer morgonen.
När tumören ska opereras ut.
När stål ska ersätta tumör och skelett.
Jag är både rädd och lättad.
Lättad för att cancerhelvetet ska ut.
För att allt vi härefter vet kan betyda att hon är cancerfri.
Rädd för att lämna henne till den stora operationen.
Rädd för att något ska gå fel.
Att hon inte ska överleva operationen.
Att kroppen ska stöta bort protesen.
Att de måste ta hennes ben.
Hur fixar hon det.
Fast jag självklart gärna byter benet mot livet.
Om det är det som krävs.
Senare funderar jag på om det är det som hade varit räddningen.
Vi rullar mot operationssalen.
Vuxenortopeden.
Utanför får vi klä oss i dräkter som får oss att likna astronauter.
För att minimera riskerna.
Därinne ligger protesen under sterila skynken.
Vi andas.
Vi målar upp bilden av en strand på Thailand.
Hon sövs.
Och vi går ut.
Lika ynkliga och sköra som två nyfödda barn.
En stor kram till dej Camilla.Minns tyvärr alltför väl när Simon opererade bort sin tumör......10 timmars väntan och oro.Allt hopp man hade som senare vändes till det ofattbara svarta.Sköt om er i helgen.Kram Kia
SvaraRaderaJa, det är ofattbart svårt det vi gått igenom.
SvaraRaderaHa en fin helg ni med, Kia!
Kramar
Något av det jobbigaste, att lämna sitt barn på operation.
SvaraRaderaKram till dig
Så sant, Helena!
SvaraRaderaVarma kramar tillbaks