benoperation

9 maj 2012
Så kommer morgonen.
När tumören ska opereras ut.
När stål ska ersätta tumör och skelett.
Jag är både rädd och lättad.
Lättad för att cancerhelvetet ska ut.
För att allt vi härefter vet kan betyda att hon är cancerfri.
Rädd för att lämna henne till den stora operationen.
Rädd för att något ska gå fel.
Att hon inte ska överleva operationen.
Att kroppen ska stöta bort protesen.
Att de måste ta hennes ben.
Hur fixar hon det.
Fast jag självklart gärna byter benet mot livet.
Om det är det som krävs.
Senare funderar jag på om det är det som hade varit räddningen.
Vi rullar mot operationssalen.
Vuxenortopeden.
Utanför får vi klä oss i dräkter som får oss att likna astronauter.
För att minimera riskerna.
Därinne ligger protesen under sterila skynken.
Vi andas.
Vi målar upp bilden av en strand på Thailand.
Hon sövs.
Och vi går ut.
Lika ynkliga och sköra som två nyfödda barn.