ångest

Jag är hos läkaren.
För att diskutera min sjukskrivning.
Det blir min tur.
Sköterskan visar mig vägen till rummet.
Jag stannar till på tröskeln.
Tänker att nu, nu säger jag ifrån.
Men ögonblicket försvinner.
Och sköterskan säger att läkaren kommer snart.
Sedan stänger hon dörren.
Ett kalt rum.
En brits och två stolar.
Känslorna kommer omedelbart.
Som att någon vridit på en kran.
Väggarna kryper närmre.
Jag får svårt att andas.
Tårarna rinner.
Paniken får det att hamra i bröstet på mig.
Jag vill springa.
Fly.
Så många jobbiga minnen som kommer över mig.
Som filmer i mitt inre.
Första gången hon låg på en brits.
När vi fick veta att det var cancer.
Alla gånger på akuten i liknande rum.
Det går inte ens att räkna hur många.
Jag försöker samla mig.
En liten del av mig tycker att jag är löjlig.
En annan del förstår att det är ångest.
Och att det är helt okej att känna som jag gör.
Jag försöker koncentrera mig på andningen.
Andas in.
Sat.
Andas ut.
Nam.
Läkaren kommer. Sjukskrivningen förlängs.
Jag säger inget om ångesten jag får av att vara i ett sådant här rum.
Jag tänker att jag kanske måste vänja mig.