så dras jag ändå lite neråt

Den förväntade kraschen kommer inte när vi kommer hem.
En hel vecka går.
Då jag istället är stolt och glad över att ha klarat resan.
Över att faktiskt mått ganska bra.
Och med det fått insikten av vikten av att fylla dagarna för att skingra tankarna.
Jag är först nästan lite förvånad.
Sedan mest glad över känslan.
Fast samtidigt är det som att det sitter någon på min axel och envist pickar.
På ett högst irriterande sätt.
Du har väl inte glömt.
Ditt barn blev sjuk.
Hon dog.
Jag försöker, lite krampaktigt, hålla kvar den bra känslan i kroppen.
Försöker blunda för denna någon.
För jag vet.
Jag har inte glömt.
Jag orkar bara inte vara ledsen.
Jag famlar för att hitta den nya vägen.
Jag famlar och känner att jag ramlar lite.
Hur jag hotas att sugas ner i hålet igen.
Hur trycket över bröstet ökar.
Hur det känns svårare att andas.
Det är som att hela kroppen känner hur datumen närmar sig.
Diagnosen för snart två år sedan.
Hur hon aldrig blev bättre förra året.
Återfallen.
Den vackra, kalla våren som aldrig gav mig någon värme.
Hur allt istället bara blev svartare.
Tills döden kom.
Känslorna drar i mig.
Jag känner hur jag svajar.
Det blir svårare att stå.