maj 2012
Ibland känns det som att jag ska kvävas.
Av sorgen över att hon är sjuk.
Av tröttheten efter att vara vaken flera gånger varje natt.
Av maktlösheten.
Av pressen.
Sliten.
Då smiter jag in på toaletten.
Snabbt för jag kan snart behövas.
Jag stirrar in i mina tårfyllda ögon.
Räknar långsamt till tio.
Jag skäller tyst på mig själv.
Säger att jag minsann få ta mig samman.
Skärp dig människa, vill jag skrika.
Det är inte du som behöver kämpa.
Åtminstone inte som hon.
Och så sätter jag på mig lite rouge.
Kanske till och med lite läppstift.
Bara för att se ut som den vanliga mamman.
Hon som har kontroll.
Som man kan lite på.
Och jag hoppas att det ser ut som att jag vet att allt ska gå bra.
Trots att skräcken gör mig förlamad.
Det är som ett karbonpapper Camilla.Vi känner och tänker väldigt lika vi mammor.Hur många gånger stod man inte på toan med svullna,rödgråtna ögon.Kämpandes mot gråten för att förhindra mascaran att rinna bort.Snabbt på med läppstiftet och masserade kinderna så dom blev röda.Simon med sitt lugna,kluriga konstaterande att han hörde att jag snorade och snöt mej fastän jag inte var förkyld.Han visste.......herregud,han var ju nästan tonåring.Det går inte att lura barn.Kramar Kia:)
SvaraRaderaJa, så är det nog. Tyvärr. Men vi var tvungna att hålla ihop. Och ibland är det lättare att hålla tillbaka tårarna med mascara på fransarna, av gammal vana.
SvaraRaderakram