Känslorna pendlar likt en berg-och-dalbana.
Maniskt försöker jag komma i ordning i huset dit vi flyttade för att komma tillbaka till Göteborg.
Jag kastar mig till Ikea för att handla garderober.
Ogenomtänkt.
Väl där blir inget handlat.
Det känns liksom meningslöst.
Hemma faller jag ihop i en våt hög på sängen. Gråter tills det känns som att hjärtat ska brista.
För att sen resa mig igen.
Försöker göra något normalt.
Jag vågar mig in med dammsugaren i ditt rum. Det som aldrig hann bli klart. Det som nu mer och mer blivit lillasysters.
Plötsligt slår det mig. Rummet har varit utan dig längre än med.
Vi har nu bott i huset längre utan dig än med dig.
Huset där allt skulle vända.
Huset som stod för lycka.
Här skulle vi få uppleva vändningen.
Här skulle vi leva utan cancern.
Huset som vi, i kampen mot många andra, vann.
Det måste betyda något, tänkte jag då. Det måste betyda att turen vänt.
Ett tecken.
Barnsligt, jag vet. Men magiskt tänkande vare ett sätt att överleva under sjukdomen.
Jag faller ner i min svarta grop igen.
Försöker förstå.
Men jag är inte klokare idag heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar