som ett krig

måndagen den 13/5
Jag föreställer mig att det är så här det känns att varit med i ett krig.
Ett krig där hotet om död alltid fanns närvarande.
Ett krig där kroppen var beredd på att försvara sig varenda minut.
Ett krig som gav mig den svåraste skada man kan tänka sig.
Ett krig där förlusten är större än vad en människa kan stå ut med.

I 14 månader stod jag vid din sida då du tappert utkämpade kriget mot cancern.
Blåsor i hals, mage, tarmar, mun och läppar. Smärtor så stora att du skrek att du inte ville leva. Morfinrus som gjorde dig hög som hus. Vackert långt hår som trillade. Benprotes som gjorde dig rullstolsbunden. Blodförgiftningar på långa rader. Sond i näsa, som du hatade. Sond i magen, som du aldrig kunde vänja dig vid. Kampen att få i dig mat när illamåendet alltid fanns närvarande. Stick i fingrar. Stick i port. Stick i armar. Obehagliga röntgenundersökningar. Sövningar. Sjukgymnastik. Lungoperationer. Lungkollaps. Respirator. Skola för att inte komma efter.
Rädsla. Skräck.
Det ständiga hotet av en infektion som gjorde att vi aldrig visste hur länge vi skulle få vara hemma.
Hotet av en infektion som skulle ta ditt ben. Eller värre ditt liv.
Strokereaktion. Biverkningar. Rädsla för biverkningar.
Känslan av att inte vara som andra barn i tio-årsåldern.
Bara för att nämna en del av det hot vi hade hängande över oss.
Jag skulle kunna bytt med dig utan att blinka. Istället fick jag stå vid din sida, uppmuntra, låta dig utsättas för all världens elände, se dig tyna bort.
Många nätter låg jag vaken. Hörde barn i andra rum gråta, skrika. Förtvivlade barn som inte förstod vad som hänt med livet. Livet som ska vara barfotaspring i gräset, smultron på strån och iskalla dopp i havet.
Flera ggr varje natt hjälpte jag dig med att få morfin, kissa, ringa på klockan och få hjälp av sjuksköterskan. Få dig till ro om du var orolig. Kanske se en film eller två.
Ändå kände jag att jag aldrig gjorde tillräckligt. För i kampen mot cancern var jag maktlös. Jag kunde bara hoppas att jag gav dig tillräckligt med mod för att orka.
Jag blev en mästare på att trycka undan min sorg under detta krig. Få gånger lät jag tårarna trilla. Det fanns det varken tid eller kraft till. Jag fick inte bryta ihop.
När jag fick höra om ditt första återfall ramlade jag ihop vid hissarna. Jag lät M komma o ta hand om dig medan jag åkte hem för att hämta mer kläder. Hemma skrek jag ut min skräck, grät tills magen vände sig ut och in för att raskt släta till håret och åka tillbaka till dig.
Alltid vid din sida.
Av detta krig har jag sår så djupa att jag undrar om de någonsin ska läka. Så många hemska bilder som spelas upp i mitt huvud. Bakom den glada fasaden på oss föräldrar som utkämpar detta krig ligger en skräck. Ingen går säker! Det finns lättare cancersorter, det finns svårare. Det finns tuffare behandlingar och det finns snälla. Alla ler vi artigt, kämpar vid våra barn, men vi spelar alla samma ryska roulette. Ingen vet vem som ska klara sig.
Vår väg var kantad av bakslag, men självklart hopp.
Denna press som jag levt under har gjort mig till en annan människa.
Bara den i sig.
Förlusten och sorgen på det.
Jag vet inte hur jag gör för att kunna leva utan mitt barn. Jag kanske kan överleva, men leva? Plötsligt känns de fyrtio år jag förmodligen har kvar som en plåga.
Kan man leva så länge utan att känna lycka?
Jag vet inte.
Jag vet bara att det känns omöjligt.