ännu en blogg om sorg och cancer

I april dog min äldsta dotter i osteosarkom.
Bara 10 år gammal.
Världens finaste.

Sorgen är tung! Livet för alltid förändrat!
Dagarna går ut på att överleva. Inte alltid för att jag vill, utan för att jag måste. För lillasysters skull. Det är snårig väg jag har framför mig och för att kunna sikta framåt känner jag att jag måste förstå. Vad var det egentligen som hände!? Hur kunde allt bara vända från den ena dagen till den andra? Plötsligt var hon bara sjuk. Plötsligt var vi bara inne i en lavin. Hela livet rasade och allt vi kunde göra var att försöka hålla oss uppe och hoppas att det där på andra sidan fanns en lättnad. Att vi skulle komma ut helskinnade, även om vi för alltid skulle vara skadade. Att vi skulle klara det även om allt skulle bli annorlunda. Att vi skulle stå där tacksamma för att vi blivit påminda om meningen med livet. Tacksamma för att vi fick leva. Leva och vara tillsammans.

Det är ett konstigt liv man lever när man lever under ständigt hot. Visst kunde vi njuta av varandra. Vi var glada över varje liten dyrbar stund. Men, så här i efterhand, känns det som om livet bara rann som sand mellan våra fingrar. Livet formligen tuffade på i expressfart. Jag har aldrig befunnit mig under större stress och hot. För att klara av det fick alla känslor stuvas undan, all trötthet och sorg fick avvakta. Det fanns inget utrymme att känna efter. All energi fanns bara för Linnea och för att besegra sjukdomen. Nu försöker jag komma ikapp.

Den här bloggen är ett försök att sortera det vi gått igenom.
Ett försök att förstå att hon inte kommer tillbaka.
Den är för lillasyster.
Den är för att Linnea.
Men främst är den för mig. För att jag idag inte ser något annat sätt att komma vidare.
Kanske finns det också någon annan där ute som känner igen sig. Som kan tröstas av att inte vara ensam.
Kanske.
I så fall är du varmt välkommen!