första operationen

alla hjärtans dag 2012
Så är dagen här då mitt lilla barn ska genomgå sin första operation.
Hon ska operera in en porth-a-cat för att minska antalet stick. För att förenkla medicineringen.
Det är hennes första operation och hennes första sövning.
Linnea är verkligen livrädd.
Om och om igen frågar hon mig hur det ska gå till.
Hon är rädd för att vakna mitt i.
Rädd för att få ont.
Rädd för hela situationen.
Hon tycker att det var en dum dag att opereras på. Alla hjärtans dag är en speciell dag och Linnea älskar alla speciella dagar. Hon vill att operationen ska vänta så att vi kan få mysa tillsammans, så att hon kan få överraska oss, pyssla, baka något gott.
Jag förklarar att det är viktigt att operationen görs, så att medicineringen kan börja, så att tumören kan dö. Tyst tänker jag att det ändå inte hade blivit någon vidare alla-hjärtans-dag.

När det blir dags att köra ner till operationen lovar hennes fina sköterska att jag ska få åka med henne i sängen. Det känns bra att få den möjligheten, att jag får vara nära så länge som det går. Jag känner mig tacksam över den fantastiska personalen. De som verkligen lyssnar på Linnea. De som kommer att bli som vår familj. De jag, märkligt nog, kommer att sakna när vi lämnat ALB.

Nere på operationsavdelningen får Linnea lugnande. När vi lämnat henne känner jag mig halv. Som att jag glömt en kroppsdel där inne på operationen.
Alla återhållna känslor far ur mig likt en raket. Känslor som jag tvingats behärska när Linnea varit nära. Jag är så ofantligt rädd. Jag kan verkligen inte förstå hur jag ska klara av att se henne sjuk. Hur jag ska kunna vara stark.
Känslan av att leva i en mardröm är påtaglig hela tiden.

Efter operationen får vi träffa kirurgen som berättar att allt gått bra. Porth-a-caten har opererats in under höger nyckelben med en slang rakt in i hjärtat. På så sätt kan man enkelt koppla in cystostatikan utan att behöva sticka henne i armen.
Jag kan inte släppa tanken på att man ska spruta in gift rakt in i hennes hjärta och vidare ut i hela blodet. Jag som knappt gett mina barn alvedon tidigare. Jag som varit så noggrann med familjens mat för att undvika tillsatser och gifter.
Nu ska gift pumpans in i mitt fina lilla barns kropp.
Rakt in i hjärtat.
Mitt intellekt förstår att detta var nödvändigt, men mitt hjärta för en inre kamp huruvida det känns okej eller ej.