hur allting började

onsdagen den 8/2 2012
Det är en mulen onsdagsmorgon i februari. Snön ligger vit på marken. På radion spelas Lalehs sång, "Live tomorrow". En klump växer i magen. Det har varit en stressig morgon. Jag hatar verkligen att lämna barnen då. Lämna barnen för att skynda vidare till jobbet. Låten får mig att tänka efter. Vad är egentligen viktigt i livet. Är det verkligen så här vi ska leva. Nyinflyttade i en stad vi inte känner. Linnea som inte alls trivs i skolan. Som längtar hem till Göteborg. Tänk om vi bara kan få vara hemma och kramas idag. Njuta av varandra! Leva idag!

Den här dagen ska hela mitt liv förändras. Det vet jag inte än. Men egentligen har allt börjat så mycket tidigare. Flytten till Stockholm har redan satt djupa spår i oss. Linnea bär på en sorg så svart att mitt hjärta vill brista. Vi bär på en saknad alla tre tjejer i familjen, men Linnea bär på så mycket mer. Så mycket värre än saknaden. Det ska snart visa sig att den tunga hösten som vi har i ryggen bara är en start på något värre.

På jobbet ringer mobilen om och om igen. Jag är lite stressad. Halva klassen ska till biblioteket med mig och jag har egentligen inte tid att prata i telefon. Men kanske har något av mina barn blivit sjuka, tänker jag.
Så jag svarar.
Det är vårdcentralen som vill att jag skulle komma dit för att få Linneas provsvar. Linnea som klagat på smärta i ena knät en tid. Som vi därför tidigare i veckan tagit till vårdcentralen, mest för att lugna henne. För inte kan det vara farligt att ha ont i knät. Barn växer. Linnea har alltid varit extra smärtkänslig. Säkert är hon extra känslig av att inte trivas. Min klump i magen växer ännu mer. Oron gör att jag darrar. Man ringer inte och ber någon komma in för att få provsvar om något inte är allvarligt. Jag vet det från förr. Jag kan sjukvården.
M svarar inte i telefon. Det gör mig ännu mer stressad.

Jag lämnar skolan efter att ha ordnat så att någon tar hand om klassen några timmar. Jag vet inte då att jag aldrig mer ska komma tillbaks och ha min fina klass. Jag vet inte då att livet för alltid ska förändras.

I bilen på väg till vårdcentralen snurrar mina tankar. Jag försöker koncentrera mig på körningen. Jag försöker, som vanligt, se det positivt. Jag tänker att i bästa fall kommer jag bli anmäld för att Linnea är undernärd. I skolan vill hon inte äta, man får mata henne. Hemma kämpar vi också för att få henne att äta. Ordet leukemi snuddar min tanke. Man har tidigare i veckan tagit massa blodprover. I värsta fall kan det vara så. Men inte har man ont i ett ben av leukemi. Hur mina tankar än snurrar kan jag inte förstå vad provsvaren ska innebära. Det ska visa sig att det är värre än vad jag kan föreställa mig!

Väl på vårdcentralen skakar jag. Det är som att titta på en film utifrån. En stark overklighetskänsla i kroppen. Jag försöker hålla mig samlad. Jag försöker bortse från att de önskat träffa oss båda föräldrar. Tyst noterar jag små detaljer. Ett bord med kaffe och vatten. Tv 4 nyheter som visas på tv:n.

Två läkare ber mig följa med in i ett rum. Varför är de två? Två personer kan aldrig tyda på något bra, tänker jag. Är de två ifall jag bryter ihop?
Försiktigt berättar den kvinnliga läkaren att man hade sett en förändring på skelettet och en läkare på Karolinska vid namn Otte gärna vill träffa oss idag eller imorgon. Man vill gärna göra en MR-röntgen där. En förändring. Vad är en förändring, tänker jag, men lyckas inte fråga. Vågar inte fråga. Jag är i chock. Jag har panik.
Jag ombeds att vänta i väntrummet medan man kontaktar läkaren på Karolinska sjukhuset. Där googlar jag förstås läkarens namn och får reda på att han arbetar med tumörer i skelettet. Jag känner paniken stegra, men försöker lugna mig med att det kan vara något ofarligt. Det behöver ju förstås inte vara så allvarligt för Linnea. Jag har själv haft en cysta i armen som barn. Självklart är det det Linnea har, tänker jag. Men magen säger något annat.

Vi får en tid hos läkaren på Karolinska nästa morgon. På något sätt lyckas jag ta mig hem. Jag hyperventilerar hela vägen, men lyckas hålla mig samlad. Jag kontaktar mitt jobb och Linneas lärare. Sen brister allt. Jag bara gråter och gråter. Det här är det värsta jag kunnat föreställa mig. Jag är så ofantligt rädd. Det är som att ha blivit inkastad i en mardröm.
Tillslut får jag tag på M som också blir chockad. Vi bestämmer att vi inte ska ta ut något i förskott, utan bara lugnt berätta för barnen att Linnea ska göra en ny röntgen för sitt onda knä.
Resten av dagen är ett töcken. Men jag försöker hålla ihop. Vara stark. Vi försöker vara en vanlig familj. Gör läxor. Äter middag. Hela tiden med i isklump i kroppen.
På kvällen forsar tårarna i duschen.  Allt är så overkligt och jag är så rädd.