lucia

Jag går genom ett slaskigt Göteborg. Himlen är grå och temperaturen är strax över noll. Runt mig svischar stressade människor förbi i julruschen. Jag fokuserar på min mentala inköpslista.
Plötsligt skingras mina tankar. De bryts av en Luciasång i närheten.
Jag blir helt svag. Blir tvungen att sätta mig ner.
Jag slungas tillbaka till Lucia förra året. Tillbaks till rum 4 på avd 322 där Linnea och jag väcktes av personalens Luciasång. Jag minns hur jag kände en värme och en slags lycka. Ett hopp om en bättre framtid. Vi hade precis avslutat sista kuren och låg inne pga den, så vanligt, efterföljande blodförgiftningen. När värdena var stabila igen väntade ett annat liv. En väg tillbaka till det vanliga livet. Visserligen väntade även en efterbehandling (mycket tuff skulle det visa sig), men äntligen skulle vi slippa bo på sjukhus. Jag kunde riktigt känna smaken av livet som var så nära att jag nästan kunde röra vid det. Hoppet kändes på något sätt extra förstärkt bara för att det var Lucia. Det var tur att jag inte då visste vilket helvete vi skulle få. Att julafton skulle bli en av de sista bra dagarna. Sen skulle allt bli värre.

Jag vaknar kallsvettig ur min dröm.
Lucia har inte varit här.
Det är bara oktober.
Det har bara gått ett halvår sedan hon lämnade oss.
Det var bara en dröm.
Men tankarna på Lucia, och på alla andra speciella dagar, börjar snurra.
Hur ska jag någonsin kunna fira Lucia igen?
Hur ska jag någonsin kunna låta bli eftersom lillasyster finns?
Jag har ingen aning. Det enda jag vet är att Lucia aldrig mer kommer att innebära lycka för mig. Jag funderar på vad det kommer innebära för lillasyster.
Vad kommer färga henne mest? Saknaden av storasyster eller min dåliga hantering av livet? Att hennes mamma aldrig kan glädjas åt allt som verkar göra alla andra lyckliga. Att hennes mamma alltid har en tår i ögat och svårt för att skratta.
När jag tänker så blir jag rädd. Jag tänker att om det är något som kommer att förstöra hennes liv, så det mitt sätt att vara.
Hennes minnen av storasyster och vad som hände kommer att blekna.
Men hennes mamma kommer aldrig kunna bli den hon var.
Och, kanske ännu värre, lillasyster kommer inte ens komma ihåg vem den mamman var.