första sjukhusbesöket

torsdagen den 9/2 2012
Det är en kall och mulen dag. Känslan av att vilja kräkas är överhängande. Känslan av att vilja spola tillbaka tiden till den tid då jag var barn är så stor. En tid då man bara kunde få lägga sig ner och bli tröstad. Då man slapp vara vuxen och stark.

Vi har lämnat lillasyster tidigt för att sedan köra till Karolinska. Tänk att jag bara några veckor tidigare hade kört vilse och hamnat precis här. Och att jag då tackat min lyckliga stjärna, tänkt att hur eländigt allt än kändes just då, så slapp vi vara på sjukhus. Att vi hade det kämpigt, men vi var åtminstone friska. Tänk om jag då vetat att detta sjukhus skulle bli mitt andra hem. Om jag vetat vilket helvete jag hade framför mig.

För varje steg jag tar blir känslan av att jag ska kräkas större. Hand i hand tar vi oss in genom portarna och vidare till läkaren.
Linnea får ligga på en brits. Jag och M sitter bredvid. Linnea får visa sitt ben. Och helt utan omsvep säger läkaren: Du har en tumör i benet. Du har skelettcancer.
Det känns som att jag ska sjunka ner i jorden. Det är ju inte så här han ska säga. Han ska humma och klia sig i skäggstubbet. Han ska säga att det troligtvis är en cysta och kanske ska han säga att man behöver operera. Och innan han är säker ska vi göra en MR-röntgen. Hur mycket jag än förberett mig, så känner jag mig helt överrumplad.

Linnea och M får gå ut och jag får stanna för att ställa frågor. Jag kan höra Linnea förtvivlat skrika utanför. Nu dör jag, tänker jag. Hur ska jag kunna ställa några frågor. Jag vill bara springa ut genom dörren. Köra hem och dra täcket över huvudet. Detta måste vara slutet. Luften står stilla i rummet. På något sätt får jag lite fakta. 70 % överlever. Man måste göra en biopsi för att säkerhetsställa att det är just osteosarkom, den skelettcancer läkaren misstänker att Linnea har. Linnea får ett emlaplåster som ska värka innan biopsin. Vi går bort till caféet för att få tiden att gå. Jag kan inte hindra tårarna som bara rinner. Linnea vill att jag ska sluta.

Lite senare får vi träffa en annan läkare som ska göra biopsin. Han visar en väldigt lång nål som ska föras in i knät. Det är minst sagt ett helvete. Linnea är hysterisk. Hon är vettskrämd. Jag får uppbåda alla mina krafter för att få henne att gå med på biopsin. Denna undersökning ska bli den första grymma i raden av oändligt många som hon ska behöva utsättas för och som hon hysteriskt ska protestera emot. Hennes oskyldiga barndomstid är över. Hon är 9 år och 9 månader.

Så blir vi slussade tillbaka till den första läkaren. Hans misstanke har bekräftats av biopsin och han berättar vad vi har framför oss. Att vi har ett fruktansvärt tufft år framför oss, men att man brukar klara detta. Att vi kommer att bo mycket på sjukhuset. Att det ska opereras in en protes i benet.

Vi får en tid till Astrid Lindgrens barnsjukhus lite senare på em och beslutar oss för att åka och äta lunch inne i stan. Jag och Linnea tar varsin baugette, men tuggorna bara växer i våra munnar.  Det är inte mycket vi lyckas peta i oss. Jag går utanför en stund för att ringa min mamma. Snön yr runt mig och jag pratar in ett mycket osammanhängande meddelande på min mammas telefon.

Väl tillbaka på Karolinska styr vi stegen till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Detta ska bli vårt andra hem i så många månader. Nu orkar Linnea inte ta in mer. Hon vägrar att vara med på läkarsamtalet. Vi får veta att det är viktigt att starta behandlingen så fort som möjligt. Det kommer att bli mycket sjukhus och den behandling som Linnea ska få är en av de tuffaste man ger. 6 behandlingar med höga doser cytostatika. Därefter en operation för att ta ut tumören och sedan ytterligare 12 cytostatikabehandlingar. Vi får veta att Linnea behöver  operera in en s k porth-a-cat för att kunna få sina cellgifter. En sådan operation kan troligtvis göras först på måndag eftersom kirurgerna inte jobbar helg.

Vi åker hem svårt chockade. Vi ringer släkt och vänner. Och vi försöker förbereda oss på det som ska komma.