som fästingar

11 februari 2012
Det visar sig att vi får en helg hemma innan vi ska hoppa på det galna cancertåget. Hur vi får ihop de dagarna minns jag inte riktigt. De är som ett töcken. Vissa fragment klarare, vissa har jag inte en endast minnesbild av.
Vi är chockade och vi försöker förbereda oss. Hur förbereder man sig egentligen? Vad ska man packa ner i sjukhusväskan? Vad vill jag ha med mig till det ställe som ska bli mitt hem?
Jag ringer släkt och vänner. Berättar det hemska. Varje gång jag uttalar ordet cancer börjar jag gråta. Det är som att jag inte kan förstå vad som hänt. Som att jag får en ny chock varje gång jag säger ordet högt. Som om jag fortfarande kan låsa in oss i huset och låtsas som att cancer och barn är en kombination som inte finns. Tusen och tusen gånger ställer jag mig frågan hur jag ska kunna klara av att vara stark. Det gör så ont att det inte är mig det handlar om. Istället för Linnea. Tänk om jag bara kunna stoppa in henne i min kropp och ta alla strider själv. Den vanmakt vid att stå bredvid kommer att bli min ständiga följeslagare. Insikten kommer att komma. Att hur mycket jag än kommer att kämpa. Hur stark jag än kommer att vara, så kommer jag inte kunna ta alla strider. De måste Linnea själv bekämpa. Visserligen med mig bredvid, men det är hon som måste genomföra dem.

Vi försöker ha mysigt tillsammans. Jag och Linnea badar. Sakta kommer några frågor från henne. Hon undrar om hon måste tappa sitt hår. Det skär i mitt hjärta när jag måste svara ja. Min vackra flicka med sitt vackra, långa hår. Som jag sörjer att hon ska behöva tappa det. Vilket kanske är konstigt. Håret är egentligen oviktigt i sammanhanget. Det viktigaste är trots allt att hon blir frisk. Men en flicka på nio år är en flicka som plötsligt går lite mer osäkra steg i livet, jämför sig med omgivningen, vill passa in och vara som alla andra. Att tappa sitt hår då är inte lätt.

Jag tvättar hennes hår och undrar om det är sista gången jag får göra det. Hur snabbt tappar man håret egentligen? Det är ett bitterljuvt minne.
När vi sitter där mitt emot varandra i det varma skumbadet ber hon mig att vara med henne hela tiden. Jag kan inte klara detta utan dig mamma, säger hon. Jag lovar! Hur kan jag välja något annat!? Vi kommer att bli som fästingar, mamma, säger hon då. Hon har så rätt. Det är precis så det blir.
Som fästingar.
Oskiljaktiga