tiden som försvinner

Onsdagen den 3 april 2013

Det är förmiddag.
Jag har sovit hemma.
En trött, tung sömn.
Sedan några veckor turas vi om.
En natt med Linnea.
En natt med lillasyster.
Det har gått tre veckor sedan andra lungoperationen.
Påsken har kommit och gått.
Men ändå har Linnea fortfarande inte blivit tillräckligt bra för att få komma hem.
Ute i trädgården står en tjej och klipper vårt äppelträd.
Inne går jag och väntar på lillasyster som sovit hos en kompis.
Så att jag kan åka tillbaka till sjukhuset.
M ringer mig.
Han låter rädd. Rösten vibrerar som att gråten är nära.

- Det är inte bra. Inte bra alls. Hon vaknade och kräktes.
Nu vill läkarna göra en CT. De vill undersöka utbuktnaden.
- Jag kommer så fort jag får tag på lillasyster, svarar jag.

När vi lagt på lägger jag mig på lillasysters golv och bara gråter.
Jag är så rädd.
Jag försöker samla mig. I huvudet försöker jag organisera upp vad nästa steg ska bli. Jag försöker övertyga mig om att allt ska bli bra.
Men magen vet.
Tiden är snart slut.

På eftermiddagen efter röntgen sitter vi i ett litet rum med kirurgen, finaste läkaren och en sjuksköterska.
Rummet som heter tonårsrum.
På bilderna ser man vätska som samlats ovanför hjärtat. Det är det som buktar ut på bröstet. Det ser ut som vatten som lungan samlat på sig.
Vi diskuterar hur vi ska få bort vätskan. Om nya rör ska opereras in. Hur mycket mobilisering kan hjälpa.
Jag berättar om när jag tog bort lymfkörtlar i ljumsken. Hur det hela tiden fylldes på med vätska, så att jag ständigt hade en knöl stor som en golfboll. Jag berättar hur jag var tvungen att suga ut vätskan varannan dag i flera veckor för att kroppen inte själv förstod var den skulle göra.
Jag frågar om det kan vara så med Linnea med.
Jag vill så gärna hitta en logisk förklaring.
En ofarlig.
Kirurgen svarar att det mycket väl kan vara så.
Teamet ska diskutera vidare hur de ska göra.

Efteråt går jag in till min finaste Linnea och bara kramas.
Hon är mycket trött.
Rädslan vill inte riktigt försvinna.
Även om hotet inte verkar akut.
Det har gått ett år sedan den där dagen då hoppet fortfarande fanns.
I år får äppelträdet stå oklippt.
I år finns ingen ork.
Bara sorg.
Och en stor, stor saknad.