lördag 5 april 2014

livet är snart över

fredagen den 5 april 2013
Biopsiprovet är inte klart.
Vi vet först på måndag.
Men läkarna är näst-intill säkra.
Det går inte.
Det finns inget som kan rädda henne.
På bilderna syns det hur cancern kommit tillbaka precis ovanför hjärtat.
På bröstbenet.
På samma ställe där den mest svåropererade metastasen satt.
Hjärtat pressas åt sidan.
Exakt hur döden kommer vet läkarna inte.
Men den kommer.
Vi är kvar på kirurgen.
Först imorgon finns det plats för oss på 322.
En helg där.
Sedan planerar vi för att åka hem.
För att få våra sista dagar.
Innan dess måste vi få instruktioner från ett team på Sahlgrenska.
Så att vi kan hantera syrgasen.
Något som är möjligt först på måndag.
Linnea är trött.
Sover mest.
Men det kan bli bra dagar.
Det kan vända.
Bli bättre innan det blir sämre.
På måndag ska vi berätta för Linnea att det inte finns något mer att göra.
Jag förstår inte hur.
Men finaste läkaren ska hjälpa oss.
Jag förstår inte hur jag ska kunna se henne i ögonen.
Varken före eller efter.
Min blick måste skrika att jag svikit henne.
Att jag inte kan hålla mitt löfte.
Att skydda henne från allt ont.
Det måste synas att hela jag håller på att dö.
Tillsammans med henne.
Men jag ska inte väja.
Jag måste orka.
Fast hela jag bara är ett skal ovanpå ett trasig inre.

På kvällen ligger jag bredvid henne en stund.
Tills det gör för ont.
Jag försöker suga in all doft.
All känsla av henne.
Medan Let´s dance visas på tv.
Finaste läkaren kommer in och viskar godnatt.
Min mamma kommer förbi och klappar på oss.
När Linnea somnat pratar jag med Martin utanför rummet.
Finaste läkaren har ringt honom.
Hon ville inte störa oss där vi låg.
Men hon var tvungen att berätta att vi inte har så lång tid som de trodde.
Hon kunde se det när hon tittade in.
Imorgon får vi ett dubbelrum på onkologen.
Så att vi kan vara samlade den sista tiden.
För det kommer inte att bli någon hemgång.
Det kommer att gå för fort.
Livet är snart över.

4 kommentarer:

  1. Finner inga ord, men jag skriver en rad för jag tänker att tysthet är värre. Stor varm kram ♡ En dag möts ni igen, det är jag övertygad om.

    SvaraRadera
  2. Vilken fin kommentar ovan-tystnaden ÄR värre.....jättefint�� "det är tanken som räknas" heter det ju. NEJ säger jag, det är HANDLING som räknas!
    KRAM Camilla- känslan att få höra att det inte finns något att göra, att ens dotter kommer försvinna. Det är så FEL, så grymt, så svårt att ta in. Acceptera kommer jag ALDRIG att göra. Förhoppningsvis kommer vi lära oss att leva med smärtan. Saknaden kommer ALDRIG att försvinna, men sorgen MÅSTE ände karaktär-annars klarar jag inte detta.

    SvaraRadera
  3. Jenny Widmark5 april 2014 22:02

    Camilla- hittade din blogg av en händelse. Det du skriver är så ofattbart och smärtsamt. Önskar att allt vore annorlunda. Jag tänker på er ofta, kramar Jenny

    SvaraRadera
  4. Tack kära ni!
    Jag klamrar mig fast vid hoppet att vi ska ses igen. Men det är svårt. Och så hoppas jag, liksom du Maria, att sorgen ska ändra karaktär. Bli lite lättare att bära.

    Kramar Camilla

    SvaraRadera