livet är snart över

fredagen den 5 april 2013
Biopsiprovet är inte klart.
Vi vet först på måndag.
Men läkarna är näst-intill säkra.
Det går inte.
Det finns inget som kan rädda henne.
På bilderna syns det hur cancern kommit tillbaka precis ovanför hjärtat.
På bröstbenet.
På samma ställe där den mest svåropererade metastasen satt.
Hjärtat pressas åt sidan.
Exakt hur döden kommer vet läkarna inte.
Men den kommer.
Vi är kvar på kirurgen.
Först imorgon finns det plats för oss på 322.
En helg där.
Sedan planerar vi för att åka hem.
För att få våra sista dagar.
Innan dess måste vi få instruktioner från ett team på Sahlgrenska.
Så att vi kan hantera syrgasen.
Något som är möjligt först på måndag.
Linnea är trött.
Sover mest.
Men det kan bli bra dagar.
Det kan vända.
Bli bättre innan det blir sämre.
På måndag ska vi berätta för Linnea att det inte finns något mer att göra.
Jag förstår inte hur.
Men finaste läkaren ska hjälpa oss.
Jag förstår inte hur jag ska kunna se henne i ögonen.
Varken före eller efter.
Min blick måste skrika att jag svikit henne.
Att jag inte kan hålla mitt löfte.
Att skydda henne från allt ont.
Det måste synas att hela jag håller på att dö.
Tillsammans med henne.
Men jag ska inte väja.
Jag måste orka.
Fast hela jag bara är ett skal ovanpå ett trasig inre.

På kvällen ligger jag bredvid henne en stund.
Tills det gör för ont.
Jag försöker suga in all doft.
All känsla av henne.
Medan Let´s dance visas på tv.
Finaste läkaren kommer in och viskar godnatt.
Min mamma kommer förbi och klappar på oss.
När Linnea somnat pratar jag med Martin utanför rummet.
Finaste läkaren har ringt honom.
Hon ville inte störa oss där vi låg.
Men hon var tvungen att berätta att vi inte har så lång tid som de trodde.
Hon kunde se det när hon tittade in.
Imorgon får vi ett dubbelrum på onkologen.
Så att vi kan vara samlade den sista tiden.
För det kommer inte att bli någon hemgång.
Det kommer att gå för fort.
Livet är snart över.