lördag 12 april 2014

ilska

Pang!
Jag slår näven rakt i väggen av plötslig ilska.
Ilska över att livet ska vara så svårt.
Så orättvist.
Ilska över att livet varit svårt så många gånger.
Ilska över att hon inte gick att rädda.
Och inte kommer tillbaka.
Men även om jag aldrig låtit ilskan komma fram förut.
Och även om jag alltid lyckats vända det svåra till det positiva.
För att ilskan inte leder någonstans.
Så känns den välkommen.
Kraftfull.
Till skillnad mot gråten.

12 kommentarer:

  1. Bravo Camilla! Tror att det är bra att du tillåter dig att uttrycka dina känslor även fysiskt. Jag är inte alls för fysiskt våld, men väggen skriker inte. Tänker på dig/er varje dag. Kram

    SvaraRadera
  2. Dunka på! Reagera och slå lite till, kram och hoppas att du kan få lite ror ikväll, kram

    SvaraRadera
  3. Ut med det bara!!!!

    SvaraRadera
  4. Å va mina dörrar har fått tåla....känns lite bättre om så bara för en stund. Tänk träden o alla djuren i vår skog alldeles bredvid vårt område...alla kvällar jag stuckit ut på löprunda i mörkret med pannlampa för att få ro i mitt huvud...och skrikit mig hes mellan träden...ilska...sorg och orättvisa bara rinner av mig! Återvänder hem som en liiiiiite bättre fru och mamma. Det hjälper...om så bara för en kort kort stund! Kramar om varmt//Änglamamma Malin

    SvaraRadera
  5. Ilskan kan vara nog så bra ihop med alla tårar över det ofattbara.Är just nu på ruta ett igen,har blivit som en zoombie.Simons äldste bror har råkat ut för ett knepigt hjärtfel som dom ska försöka behandla.Som tur är så bor han i Stockholm och har den bästa vården på Karolinska.Nu vill vi inte ha mer tragedier.Känner igen den återkommande,förlamande oron.Vill inte....kram Kia

    SvaraRadera
  6. Jag har aldrig valt ilskan, det ligger inte i min läggning. Men oj så skönt det kan vara att vara arg! Och jag kan tänka mig att ilskan kan vara en riktigt bra drivkraft. Till att springa, resa sig eller att få lite kämparvilja.

    Kia, vad tråkigt att höra. Nej, inga mer tragedier nu! Jag skickar lite styrkekramar till dig.
    Kramar till er alla

    SvaraRadera
  7. Cancern vann tillslut.
    18 år och 11 månader ung, tog min kämpe och hjälte, sitt sista andetag kl 10.04 den 5 april 2014. Ted var en väldigt klok, rolig, ödmjuk, omtänksam och optimistisk kille in i det sista. Saknaden är oändlig! Hur ska man kunna överleva detta...omöjligt…ofattbart…

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fina, fina Eva!
      Jag blir så ledsen att läsa att Ted inte fick klara sig! Nästan exakt ett år efter Linnea. En så lång kamp ni fick uthärda! Så mycket lidande. Det är smärtsamt att inte få vinna då.

      Jag önskar så att jag kunde lindra din smärta, att jag kunde säga att allt blir bra. Så här efter ett år gör det fortfarande fruktansvärt ont, men jag följer med livet på ett annat sätt. Jag lär mig att hantera sorgen. Jag vet att jag måste leva och för att orka lär jag mig att "pausa" sorgen lite. Jag försöker fylla livet med bra stunder. Och det går. Det går att hitta glädjen i sitt/sina kvarlevande barn. I det fina runt om. Men jag tror aldrig att det blir riktigt bra igen. Bara att man lär sig leva med sorgen. Något som förstås är svårt. Och det kompliceras av alla minnen från sjukdomen. På så sätt är det två saker som ska bearbetas. Och det tar TID. Ibland går det bara att tänka en sekund i taget. Men fast man inte tror det så fortsätter tiden att gå.

      Jag finns för dig om du vill. Ring eller skriv, här eller på Facebook.

      Många många varma kramar Camilla

      Radera
  8. Jag önskade mig verkligen ett ljudisolerat rum på Q84 med en boxsäck. Jag hade ett enormt behov av att skrika ur mig ilska och frustration. Istället stoppade jag ner det någonstans i mitt inre och betalar för det nu.
    Bra att du bejakar ilskan, den är verkligen befogad. KRAM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är många undantryckta känslor som måste ut.
      Ilskan är nog den som är svårast att bejaka.
      För det finns ingen att vara arg på egentligen. Utom livet självt. Och det är ju svårt att boxas på.
      Men kanske kan ilskan bli till en motor. Ett jävlar-anamma som för en framåt. Kanske.
      Kramar

      Radera
  9. Hej Camilla ,är nu hemma från Stockholm,Linus väntar på Dator och MR,ev ett fel i vä kammare.Så oroligt och jobbigt.....inte ett barn till.Tänker också på Eva som förlorade sin Ted,sammaålder som vår Simon skulle vara i nu.Två fina killar som vi inte får se som studenter i år.Livet är så orättvist,ibland undrar man i vilken konstig värld vi finns i.Hoppas att ni kan ta vara på påsken ihop med lillasyster.Vi fick avboka vår resa pga en sjuk pappa och detta som nu har hänt den äldste.Kram Kia

    SvaraRadera
  10. Jag håller alla mina tummar för att allt går bra med Linus. Och för din pappa förstås.
    Nej, inte ett barn till!
    Det känns alldeles fruktansvärt orättvist! Men jag har slutat tro på rättvisan.
    Jag önskar att jag kunde skicka lite styrka!
    Många kramar

    SvaraRadera