minnen från påsk

29 mars 2013
Långfredag
Vi är kvar på sjukhuset trots att kirurgen sagt att vi borde vara hemma innan påsk.
Vi försöker minska på syrgasen.
Men den behövs fortfarande.
Linnea känns tröttare.
Idag har jag rullat in henne på toaletten.
När vi ändå är där tycker jag att vi ska passa på att duscha hela kroppen.
Det vill inte Linnea.
Men jag är bestämd.
Det var flera dagar sedan sist.
Kanske tom en vecka sedan.
Jag klär försiktigt av henne tröjan.
Trasslar ut den genom slangarna.
Tvättar håret som blivit mörkt och tjockt.
Hon gråter att hon inte orkar.
Jag försöker skynda på processen.
Jag tvålar försiktigt runt den inplastade porten.
Mina fingrar och min blick fryser plötsligt till.
När jag ser den.
Bulan.
Stor som en hennes knytnäve.
Precis ovanför hjärtat.

-Gör det ont?, frågar jag.
-Nej, svarar Linnea.

Hur länge har den varit där?
Jag försöker räkna hur många dagar det kan ha gått.
Sedan jag tittade ordentligt.
Sedan vi röntgade.
Men jag kan inte riktigt minnas.
Dagarna flyter in i varandra.
Tyst torkar jag henne och sätter på rena kläder.
Jag hjälper henne över till sängen.
Utåt är jag lugn.
Men långt där inne tickar en oro.
Något är fel.
Alldeles fruktansvärt fel.