Då och då kom historierna.
Om mamman som tragiskt förlorat sitt barn.
I tsunamin.
I en olycka.
I cancer.
Jag hör talas om dem.
Och för några minuter stannar tiden.
Mitt hjärta fryser till is.
Magen gör så ont.
Som om någon stuckit en kniv i den.
Skräcken blir så stor.
Att jag hissnar.
Nästan förlorar balansen.
För en stund.
Men så blundar jag och tackar den som man kan tacka.
För att jag får ha mina barn i livet.
För att jag får ha lyckan trots vetskapen om dess skörhet.
Och så motar jag bort det hemska.
Vetandes att jag klarar allt.
Utom just det.
För det är omöjligt.
Tills det sker.
Då det inte längre går att blunda för att få bort smärtan.
Då det omöjliga måste göras möjligt.
Förstår dina tankar Camilla,allt var ju så fantastiskt innan Simon blev sjuk och tragiskt gick bort pga den där skitcancern.Nu när en av bröderna fått en hjärtåkomma så stannade allt upp igen och vi undrar vad har vi gjort för fel?Är just nu lika energilös som efter Simons bortgång.Nu hoppas vi att specialisterna kan göra något.CT och MR är ailla fall perfekt.Skönt att få det beskedet någon gång.Klart att det blir många flashar för storebrorsan också.Simon har ju gjort CT och MR och massor av prover och då var han ju bara ett barn.....vi håller tummarna för positiva åtgärder.Det behövs verkligen.
SvaraRaderaHa en fortsatt fin och solig påskhelg.Många kramar Kia
Åh, jag kan bar tänka mig ångesten. Både för er och Simons bror.
SvaraRaderaJag brukar också undra vad jag gjort för fel. Men sanningen är att ingen av oss gjort något fel. Det är bara livet som är orättvist.
All styrka!
Många kramar