i dödens väntrum

söndagen den 7 april 2013
Den fina säger att det bara är ett dygn kvar.
Som mest.
I efterhand kan jag se det på bilderna.
Hur hon liksom bleknar till en nästan genomskinlig nyans.
Sjuksköterskan viskar till mig att det ibland kan det hjälpa om den som står riktigt nära säger orden.
Det är okej, du får släppa taget.
Men jag kan inte.
Det är alldeles för svårt.
Trots att jag ser hur hon kämpar.
Jag har hjälpt henne att hålla uppe huvudet.
Och syrgastratten nära näsan.
Timme efter timme.
Dag och natt.
Det är en tyst kamp.
Med syrgasljudet som en evig bakgrundsmusik.
Men jag kan inte.
Det gör alldeles för ont.
Det blir M som vågar säga orden.
Medan jag åker hem för hämta de kläder hon ska begravas i.
En liten klok del av mig säger att det är bäst innan.
Efteråt kommer jag inte att fungera.
Jag stryker hennes vita klänning och hoppas att jag ska hinna tillbaka.
Så att jag får vara nära.
Tills döden skiljer oss åt.
Och jag hinner.
För hon fortsätter kämpa.
I över ett dygn till.