söndag 6 april 2014

att berätta det värsta

lördagen den 6 april 2013
Vi kommer till 322.
Dubbelrummet är inrett med rosa sänghimmel och vackra bilder.
Vårt hem för så länge det kommer att ta.
Med egen sköterska och vår läkare ständigt nära.
Med all smärtlindring och lugnande som krävs.
Det är ett virr-varr av minnesfragment.
En konstig låtsasvärld där allt krävs för att inte bli galen.
Lillasyster handlar fotbollsskor och går på sin första fotbollsträning.
Hon kommer tillbaka med godis och film.
I allt det absurda, smärtsamma försöker vi skapa finhet.
Att vara tillsammans innan det är försent.
Efter att sovit sitter Linnea uppe.
Hon har för ont för att ligga ner.
Hon kommer inte att ligga ner förrän allt är förbi.
Läkaren tror att metastasen trycker mot mjälten.
Trots smärtor är hon ändå närvarande.
Vi pratar med Linnea som inte verkar förstå.
Men barn vet säger finaste läkaren.
Jag vet inte.
Kanske spelar det ingen roll.
Så länge hon vet att vi är där.
Vi pratar med lillasyster.
Det är något av det smärtsammaste.
Jag önskar att jag kunde rädda henne från det onda.
Men jag kan varken rädda henne eller Linnea.
Linnea halvligger med huvudet i mitt knä.
Lillasyster sitter i min famn.
Linnea tittar upp från sin syrgas.
När hon hör lillasysters tårar.
Hon tittar upp och undrar varför lillasyster gråter.
Jag kan bara svara att vi är så ledsna för att hon är så sjuk.
Jag kan inte förmå mig att säga orden.
Det blir sista stunden hon är med oss på riktigt.
De sista två dagarna blir en kamp.
Ett töcken av smärta som kräver all koncentration.
Till sista andetaget.

11 kommentarer:

  1. Jag som inte kan förstå hur det känns. Vill sända er alla himlens mängd stjärnor i kramar. Ett litet bidrag till insamlingen och all den virtuella värme jag förmår. Förbannade jävla helvete som du klär i så vackra ord så att kärlek och styrka trots allt bryter igenom. Dina ord lär mig leva i nuet. Hoppas för allt jag är värd att ni får en så fin vår och sommar som möjligt. /Åsa-Maria

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina Åsa-Maria! Dina ord värmer mer än du kan tro!

      Radera
  2. Fina Camilla,minns så väl hur det var med denna förtvivlan och maktlöshet.Önskar ingen detta som vi har i bagaget.Skickar styrkekramar till hela familjen.Vi tänker på er.....ta hand om varandra,Kia

    SvaraRadera
  3. Tårarna slutar inte trilla. Kan inte annat än instämma med vad Kia skrivit. De varmaste kramar från oss till er

    SvaraRadera
  4. Vackra ord, hemska ord allt på en och samma gång, vet inte vad mera jag ska säga, kram och fuck cancer!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Det är svårt att hitta orden, även för mig. Men tack för att du ändå skriver. Kram

      Radera
  5. Älskade fina Camilla ❤️ det är så hemskt, det gör så ont....vill krama om dig och ge utav den lilla lilla styrka jag kan skaka fram. Är på Ågrenska tillsammans med andra familjer liksom vi mist vårt barn i cancer och är just nu tom på energi och känslor. Men skulle nog kunna ge dig en värmande kram med lite styrka ändå. Skickar kramar som värmer till de kommande dagarna som ni i huvudet går igenom och i hjärtat just nu får genomlida ❤️Änglamamma Malin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Finaste Malin! Hoppas att ni ändå fick en fin helg på Ågrenska! Det är skönt att inte vara ensam, men det gör så ont att möta alla livsöden. Världen blir än mer orättvis!
      Tack för dina ord och kramar, jag suger in dem och försöker tänka att det värsta har jag redan gjort. Hon är redan förlorad.
      Kramar

      Radera
  6. Varje ord, varje mening är så in i helvete smärtsamma! Så viktiga att hålla kvar i minnet för livet är till låns...ingen kan säga något annat!
    Jag önskar er inget annat än att ni lyckas kravla upp ur helvetet men med minnena i behåll av er fina dotter och syster.
    Tack för att du delar med dig...
    /Therese, Linköping

    SvaraRadera