onsdag 30 april 2014

jag vet inte vad jag ska skriva. men jag skriver ändå.

Tankarna tycks inte bli färdigtänkta dessa dagar.
De flyger runt helt oredigt. I ofullständiga sammanhang.
Jag söker bevis på att jag är på väg.
På att det är bättre.
Jag försöker klappa mig på axeln.
För att jag fortfarande lyckas samla ihop mig till det jag lovat.
Till promenaden.
Till fikat.
Till det som ändå gör gott.
Men sanningen är att tröttheten ligger som en dimma.
Över varje steg.
Varje tanke.
Sanningen är att det finns en rädsla att ha fastnat.
För ur det lilla perspektivet görs inga framsteg.
Det blir mest snedsteg.
Och snubblande tillbaks till sängen.
Där hoppet om livet bara krymper.
Sanningen är att jag inte ens orkar lyfta luren till läkaren.
För att be om medicinen som gör stegen lättare.
Sanningen är att livet utan är svårt.


2 kommentarer:

  1. Varma varma kramar Camilla. Livet utan är inte svårt, livet utan är det svåraste.

    SvaraRadera
  2. Ja, omöjligt. Men ändå måste vi.
    Varma kramar tillbaks!

    SvaraRadera