tisdag 8 april 2014

det som blir den sista dagen

Ett år av saknad och sorg.
Ett år.
Det är obegripligt hur tiden fortsatt och fortsätter.
Utan vår fina Linnea.

8 april 2013 
Tiden är som en evighet.
Och ändå går den för fort.
Personal och släkt rör sig ut och in.
Det känns som att vi existerar i en egen värld.
Utanför pågår den vanliga.
Inne i rummet krymper väggarna.
Tills vi kommer att bli helt uppslukade.
Det är som om vi inte fanns.
Som att vi klivit ner ytterligare några steg i helvetet.
Dit ingen annan kommer in.
Det känns som att vi är transparenta för omvärlden utom för dem som är oss nära.
Därför värmer det extra mycket av att senare höra om mamman som väntar vägg i vägg.
Mamman som levt med döden i hälarna så länge.
Som hon fortfarande gör.
Mamman som suger in vår historia.
Och bär oss i sitt hjärta.
Det blir en tröst.
Att inte varit osynlig.

Det går längre mellan varje andetag
Jag räknar.
För jag väntar på att hon ska slippa lida.
På att syrgasens susande ska tystna.
Och ge henne lugn.
Jag vill absolut inte.
Men vill ändå.
Jag blundar och föreställer mig hur min kärlek är så stor och stark att hennes befriande från smärtan är viktigare än min sorg.
Sorgen att få leva utan den finaste jag vet.
Fast det är svårt att helt hålla fast vid den tanken.
För kärlek är att alltid vilja vara nära.
Jag försöker frysa tiden.
För att få ha henne lite till.
Och så är det det där märkliga hoppet som lyckas infiltrera sig in mitt i det oundvikliga.
Hoppet att någon ska komma in och säga att det var ett misstag.
Att biopsin visade på att det bara var vätska.
Hoppet att det ska rusa in läkare.
För att rädda.
Hoppet är mikroskopiskt.
För jag ser.
Att det är en omöjlighet.
Ändå finns det.
Fram tills natten då hon tar sitt sista andetag.
Jag har precis somnat bredvid lillasyster.
Det är en märklig känsla av sorg blandat med ett lugn som infinner sig.
Rummet är helt tyst.
Bara några tårar som försiktigt rinner.
Tillsammans med smärtan som gräver ett stort svart hål i mig.
Mormor öppnar fönstret.
Medan vi tvättar och klär.
Tillsammans med farmor och faster.
Den sista omsorgen.
Så ligger vi nära.
Tills natten tar slut.
På morgonen kommer läkaren.
Hon den fina.
- Ser ni, säger hon.
Jag har aldrig sett något liknande.
Hon ler. Hon ser så fridfull ut. Hon har det bra nu.
Jag ser.
Och jag hoppas.
Men smärtan står i vägen.
Allt är slut.
Den fjorton månader långa kampen är över.
För henne.
Vår har just börjat.




8 kommentarer:

  1. Gråter med dej Camilla och minns tillbaka 6 år......Läkarens försiktiga ord,se hur
    fridfull och nöjd Simon ser ut!!!Min sorg och förtvivlan gjorde mej så arg att jag skrek rätt ut...vadå nöjd,inte är han nöjd över att lämna oss!!!!Men vi är alla olika och jag måste säga att sjukvårdspersonalen(de flesta) visade en stor empati och gjorde allt vad dom kunde för oss.Jag personligen skulle aldrig klara av att jobba med svårt sjuka barn.Våra älskade barn kommer alltid finnas i våra hjärtan och saknaden finns där hela tiden.Det är tungt men vi måste lära oss att fortsätta våra liv utan dom finaste vi hade.Det är ju trots allt bara vi som är drabbade som kan förstå varandra.Tusen kramar till er....Kia

    SvaraRadera
  2. Saknar helt ord. Allt som kan sägas känns platt och otillräckligt. Så jag blundar och försöker överföra universums all värme till er. Med hopp om att avgrunden på något sätt någon gång skall kännas mindre djup. <3 <3 <3
    /Åsa-Maria

    SvaraRadera
  3. Finaste Camilla!
    Du skriver så vackert. Känner igen så mycket. Smärtan. Sorgen. Hoppet. Förtvivlan. Skräcken.
    Ett ofattbart år har passerat. Och många till ska komma. Utan er finaste Linnea.
    Ni finns i mina tankar.
    Många, många kramar.
    Fuck cancer!

    SvaraRadera
  4. En stor och varm kram till er som har mist och speciellt till er Camilla på den här hemska årsdagen, ord... vet inte vad jag ska säga, kram!
    /Marie

    SvaraRadera
  5. Jag läser. Och gråter. Och tänker på min fina vän. Som går samma omänskliga fajt. Varför?

    SvaraRadera
  6. Tack alla fina för er omtanke och värme!
    Kramar <3

    SvaraRadera
  7. Jag beklagar verkligen sorgen. All kärlek till er.

    SvaraRadera
  8. Läser och gråter. Har inte förlorat ett barn men väl min pappa, som barn. På den tiden lades locket på och allt förväntades vara som vanligt efteråt. Dina ord får mig att hitta de känslor jag stängde inne för så länge sen. Jag är också mamma till 2 st barn (9 och 11) och även om jag inte varit där ni varit så kan jag känna skräcken ta tag i mig när jag läser - men också kärleken till ett barn. Den starkaste kärleken.

    SvaraRadera