21 november 2013
nu är hösten här och luften är som glas
och jag räknar varje timme för du kommer väl tillbaks
mörkret rasar över husen och imorgon blir det regn
nu är hösten här men var är du min vän
(Var är du min vän -Lisa Nilsson)
En obäddad säng.
Disken står i travar nere i köket.
Idag har jag inte orkat klä på mig.
Idag är en sådan dag då jag vilset vankar.
Väntar.
Saknar.
Tårar som forsar. Hulkar.
Inget ger mig ro.
Inget kan ge mig tröst.
Sorgen måste bara få riva. Saknaden är så obeskrivligt stor.
Minnen, vackra som hemska, spelas upp som filmer innanför mina ögonlock.
Jag kan bara vänta nu. Vänta på att livet ska vända.
Kännas lite, lite lättare. Ge mig tillräckligt mycket luft så att jag kan andas igen.
Just nu kan jag inte förstå hur det ska gå att leva utan henne.
Inte ens en skärva av hopp om att det ska gå.
Jag kan inte acceptera att hon inte kommer tillbaka.
Hur kan jag?
Himlen är grå. Regnet piskar mot rutorna. Klockan tickar långsamt.
Jag väntar på att ännu en dag ska gå.
På att mörkret ska komma med lättnaden över att jag lyckats ta mig igenom en dag till.
Överlevt.
Jag längtar efter tabletternas dimma som långsamt för mig in i den drömlösa sömnen.
För varje tickande sekund är jag en liten bit närmre.
Då kommer den befriande natten.
Och kanske, kanske känns det lite lättare imorgon.
torsdag 28 november 2013
skuld
-Mamma, titta när jag vickar på min knäskål rör den sig.
Men bara den ena. Jag kan inte göra så på båda.
Det är september 2011, möjligtvis augusti.
Vi står i vardagsrummet i vårt nya hus i Stockholm. Solen strålar in och värmer oss där vi står. Linnea lutar sig mot soffan medan hon vickar på sina knän.
Jag lyssnar lite ouppmärksamt. Jag har en vän på besök och vill prata med henne om vår flytt.
Det är första gången Linnea nämner sitt ben.
I efterhand förbannar jag mig själv många gånger. Om och om igen.
Varför reagerade jag inte? Klagade hon fler gånger som jag inte kommer ihåg? Varför såg jag inte vad som var på väg att hända? Hade hon kunnat räddats om vi gått till läkaren tidigare?
När tankarna far fram i den mörka natten, där jag ligger i min säng, skänker jag vår första läkarkontakt en tacksamhets tanke. Jag tackar henne för att hon redan vid vårt första besök sa att hon aldrig hade röntgat Linnea om vi kommit tidigare.
Det hjälper när jag anklagar mig själv.
Men inte fullt ut.
Det tar bara udden av de värsta skuldkänslorna.
För jag kan inte låta bli att vända och vrida på min skuld.
Om jag bara nekat till flytten. Kanske hade hon aldrig blivit sjuk om vi stannat i Göteborg.
Alla läkare vi mött förnekar att cancer kan utlösas av depression. De säger att det inte kan gå så fort.
Men jag kan inte låta bli att undra. Kan inte cancern få bättre fäste i en kropp som inte mår bra?
Kan inte psyket hålla sjukdomar i schack?
Jag förstår att det inte är så enkelt. Jag inser att det är mer komplext än så. Men jag vet också att det inte finns någon riktig förklaring till varför en del utvecklar skelettcancer.
Vad det är som utlöser den.
Någonstans inom mig tror jag att kroppen är mer benägen att göra fel om psyket inte mår bra.
Fast inte för alla.
Olika kroppar reagerar olika på psykisk ohälsa.
Nej, jag förstår att det inte är så enkelt.
Men jag kan inte låta bli att undra.
Hade jag kunnat förhindra hennes sjukdom?
Jag låter tankarna anklaga mig.
Jag skriver om historien.
Det ändrar ingenting.
Men just nu låter jag tankarna virvla tills gryningen kommer.
Men bara den ena. Jag kan inte göra så på båda.
Det är september 2011, möjligtvis augusti.
Vi står i vardagsrummet i vårt nya hus i Stockholm. Solen strålar in och värmer oss där vi står. Linnea lutar sig mot soffan medan hon vickar på sina knän.
Jag lyssnar lite ouppmärksamt. Jag har en vän på besök och vill prata med henne om vår flytt.
Det är första gången Linnea nämner sitt ben.
I efterhand förbannar jag mig själv många gånger. Om och om igen.
Varför reagerade jag inte? Klagade hon fler gånger som jag inte kommer ihåg? Varför såg jag inte vad som var på väg att hända? Hade hon kunnat räddats om vi gått till läkaren tidigare?
När tankarna far fram i den mörka natten, där jag ligger i min säng, skänker jag vår första läkarkontakt en tacksamhets tanke. Jag tackar henne för att hon redan vid vårt första besök sa att hon aldrig hade röntgat Linnea om vi kommit tidigare.
Det hjälper när jag anklagar mig själv.
Men inte fullt ut.
Det tar bara udden av de värsta skuldkänslorna.
För jag kan inte låta bli att vända och vrida på min skuld.
Om jag bara nekat till flytten. Kanske hade hon aldrig blivit sjuk om vi stannat i Göteborg.
Alla läkare vi mött förnekar att cancer kan utlösas av depression. De säger att det inte kan gå så fort.
Men jag kan inte låta bli att undra. Kan inte cancern få bättre fäste i en kropp som inte mår bra?
Kan inte psyket hålla sjukdomar i schack?
Jag förstår att det inte är så enkelt. Jag inser att det är mer komplext än så. Men jag vet också att det inte finns någon riktig förklaring till varför en del utvecklar skelettcancer.
Vad det är som utlöser den.
Någonstans inom mig tror jag att kroppen är mer benägen att göra fel om psyket inte mår bra.
Fast inte för alla.
Olika kroppar reagerar olika på psykisk ohälsa.
Nej, jag förstår att det inte är så enkelt.
Men jag kan inte låta bli att undra.
Hade jag kunnat förhindra hennes sjukdom?
Jag låter tankarna anklaga mig.
Jag skriver om historien.
Det ändrar ingenting.
Men just nu låter jag tankarna virvla tills gryningen kommer.
onsdag 27 november 2013
gul guldmedicin
12-19 februari 2012
Det är dags för vår andra cytostatikakur. Linnea får lugnande inför nålsättningen.
Men det blir ändå en kamp. Som tar så mycket energi.
När jag senare går ut ur provtagningsrummet känns det som att jag sprungit ett maraton.
Min frustration är så enorm över att jag inte kan hjälpa henne. Maktlös.
Jag försöker lära henne hur hon ska andas för att slappna av. Berättar hur jag födde henne genom att bara andas.
Det är förstås lönlöst. För Linnea är rädd. Livrädd.
Som så många gånger den senaste tiden önskar jag att jag kunde göra allt istället för henne.
Ta den dumma cancern och stoppa in den i mig.
Men det går inte. Och det är så svårt att stå bredvid.
Cytostatikan som Linnea får kallas för den gula guldmedicinen. Det riktiga namnet är Methotrexate. Jag får veta att osteosarkompatienter får den högsta dosen som ges av denna medicin. Fast man får den bara i 4h. Efter 24 timmar måste man ge ett motgift, Calciumfolinat. Var sjätte timme mäts sedan värdet för att kontrollera att kroppen blir av med giftet. Det brukar ta ca 3-4 dagar att utsöndra giftet. Sen får man komma hem.
För att undvika blåsor bör vi skölja med Andolex 4-6ggr om dagen.
Nattsköterskan berättar om en flicka som de fick klippa isär läppar på. Hon fick väldigt många blåsor. P g a dem ville hon inte äta, dricka, skölja, borsta tänderna. Det blev till en ond spiral och tillslut kunde hon inte sära på sina läppar.
Det gör mig rädd.
Jag tänker att det inte ska hända oss.
Genast blir jag andolex-polisen som känner sig misslyckad om vi bara lyckas skölja 5 gånger. Andolexet smakar äckligt tycker Linnea.
Och så kan vi skriva upp ytterligare en fight på listan.
Linnea mår, tack och lov, inte så dåligt av Methotrexatet. Hon kräks bara första dagen. Under efterdroppet kan vi röra oss fritt.
Linnea gör en film på lekterapin. Den handlar om ett godismonster som blir sjuk och får vara på sjukhus. Tillslut blir monstret friskt. Jag behöver inte göra någon större analys för att förstå att filmen handlar om Linnea själv.
I flera dagar jobbar hon med filmen. Hon blommar upp. Det gör mig varm, nästan lycklig, inombords.
Hemma igen leker vi vanlig familj. Fast att ingenting är som vanligt alls.
Vi har barnkalas för lillasyster.
12 flickor som dansar disco. Farmor och min bror hjälper till. Linnea sitter mitt i.
En nyfiken flicka går fram och sliter av Linneas buff. Linnea blir hysteriskt ledsen. Det krävs mycket för att lugna henne och samtidigt se till att kalaset blir en fin upplevelse för lillasyster.
Det är svårt att vara en vanlig familj när man lever med en livshotande sjukdom, tänker jag.
Men vi försöker.
I tre dagar.
För sedan är det dags för nästa kur.
Det är dags för vår andra cytostatikakur. Linnea får lugnande inför nålsättningen.
Men det blir ändå en kamp. Som tar så mycket energi.
När jag senare går ut ur provtagningsrummet känns det som att jag sprungit ett maraton.
Min frustration är så enorm över att jag inte kan hjälpa henne. Maktlös.
Jag försöker lära henne hur hon ska andas för att slappna av. Berättar hur jag födde henne genom att bara andas.
Det är förstås lönlöst. För Linnea är rädd. Livrädd.
Som så många gånger den senaste tiden önskar jag att jag kunde göra allt istället för henne.
Ta den dumma cancern och stoppa in den i mig.
Men det går inte. Och det är så svårt att stå bredvid.
Cytostatikan som Linnea får kallas för den gula guldmedicinen. Det riktiga namnet är Methotrexate. Jag får veta att osteosarkompatienter får den högsta dosen som ges av denna medicin. Fast man får den bara i 4h. Efter 24 timmar måste man ge ett motgift, Calciumfolinat. Var sjätte timme mäts sedan värdet för att kontrollera att kroppen blir av med giftet. Det brukar ta ca 3-4 dagar att utsöndra giftet. Sen får man komma hem.
För att undvika blåsor bör vi skölja med Andolex 4-6ggr om dagen.
Nattsköterskan berättar om en flicka som de fick klippa isär läppar på. Hon fick väldigt många blåsor. P g a dem ville hon inte äta, dricka, skölja, borsta tänderna. Det blev till en ond spiral och tillslut kunde hon inte sära på sina läppar.
Det gör mig rädd.
Jag tänker att det inte ska hända oss.
Genast blir jag andolex-polisen som känner sig misslyckad om vi bara lyckas skölja 5 gånger. Andolexet smakar äckligt tycker Linnea.
Och så kan vi skriva upp ytterligare en fight på listan.
Linnea mår, tack och lov, inte så dåligt av Methotrexatet. Hon kräks bara första dagen. Under efterdroppet kan vi röra oss fritt.
Linnea gör en film på lekterapin. Den handlar om ett godismonster som blir sjuk och får vara på sjukhus. Tillslut blir monstret friskt. Jag behöver inte göra någon större analys för att förstå att filmen handlar om Linnea själv.
I flera dagar jobbar hon med filmen. Hon blommar upp. Det gör mig varm, nästan lycklig, inombords.
Hemma igen leker vi vanlig familj. Fast att ingenting är som vanligt alls.
Vi har barnkalas för lillasyster.
12 flickor som dansar disco. Farmor och min bror hjälper till. Linnea sitter mitt i.
En nyfiken flicka går fram och sliter av Linneas buff. Linnea blir hysteriskt ledsen. Det krävs mycket för att lugna henne och samtidigt se till att kalaset blir en fin upplevelse för lillasyster.
Det är svårt att vara en vanlig familj när man lever med en livshotande sjukdom, tänker jag.
Men vi försöker.
I tre dagar.
För sedan är det dags för nästa kur.
 |
| Linnea gör film |
tisdag 26 november 2013
lillasyster
Du ligger bredvid mig.
Andas lugnt o stilla.
Pratar sådär lite snurrigt i sömnen.
Slänger ut din arm över mig.
En hand på min kind.
Jag stannar upp mitt i min sorg.
Min smärta.
Har jag råd att låta dina dagar bara gå.
Medan jag har fullt upp med monstret i min kropp som skriker efter din syster.
Medan jag famlar efter små sprickor i den djupa brunn där jag ligger på botten, så att jag kan klättra upp.
Blind letar jag efter ljuset som ska få mig att vilja klättra upp.
Jag tittar på dig, så rofylld.
Du är mitt ljus.
Lys för mig och jag lovar att jag ska försöka klättra.
Hur ont det än gör.
Andas lugnt o stilla.
Pratar sådär lite snurrigt i sömnen.
Slänger ut din arm över mig.
En hand på min kind.
Jag stannar upp mitt i min sorg.
Min smärta.
Har jag råd att låta dina dagar bara gå.
Medan jag har fullt upp med monstret i min kropp som skriker efter din syster.
Medan jag famlar efter små sprickor i den djupa brunn där jag ligger på botten, så att jag kan klättra upp.
Blind letar jag efter ljuset som ska få mig att vilja klättra upp.
Jag tittar på dig, så rofylld.
Du är mitt ljus.
Lys för mig och jag lovar att jag ska försöka klättra.
Hur ont det än gör.
måndag 25 november 2013
minnenas väg
Lillasyster har tid hos psykologen. Vi kör vägen till sjukhuset. Denna väg som jag hatar. Vägen mellan villorna som påminner om alla gånger jag kört där förut.
Aldrig med någon positiv känsla.
Vägen som bara är sjukdom.
Hjärtat börjar omedelbart slå snabbare. Maghuggen tilltar. Gråten som en klump i halsen. Minnesbilder blixtrar förbi.
Sista gången vi åkte här tillsammans. När hon bara orkade vara hemma i två timmar innan vi blev tvungna att åka tillbaka. Då vi inte förstod varför hon inte blev bättre. Då läkarna inte förstod. Då vi fortfarande trodde att det fanns hopp.
Vi parkerar framför kvinnokliniken. Hit gick jag varannan dag i maj 2002 då hon inte ville komma ut. Då hon stannade i magen i tre veckor extra. Som jag väntade och längtade.
Jag är glad över att vi slipper gå in på barnsjukhuset.
Inne på KK finns bara ett sjukdomsminne. Det när vi nästlat oss hit genom kulvertarna för att köpa macarons.
Linnea finns inte i väggarna när jag sitter i väntrummet och väntar på lillasyster. Men anledningen till varför vi är här tycks ändå skrika åt mig. Det hemska finns ändå närvarande.
Så mycket fruktansvärda minnen som finns från detta sjukhus.
Hit kom vi för ett år sedan. Då hade oddsen redan börjat gå emot oss. Sen blev allt bara värre och värre. Allvaret blev mer påtagligt. Målade sakta men säkert in oss i ett hörn tills det inte fanns någon väg därifrån.
Det här är sjukhuset där döden blev mer närvarande.
Sjukhuset där man måste gå förbi det där hemska rummet om man ska ta sig till det stora caféet. Rummet som inte borde finnas.
Rummet som jag svor på att aldrig hamna i, men ändå stod vid fem månader senare.
Rummet som heter rum för avsked.
Aldrig med någon positiv känsla.
Vägen som bara är sjukdom.
Hjärtat börjar omedelbart slå snabbare. Maghuggen tilltar. Gråten som en klump i halsen. Minnesbilder blixtrar förbi.
Sista gången vi åkte här tillsammans. När hon bara orkade vara hemma i två timmar innan vi blev tvungna att åka tillbaka. Då vi inte förstod varför hon inte blev bättre. Då läkarna inte förstod. Då vi fortfarande trodde att det fanns hopp.
Vi parkerar framför kvinnokliniken. Hit gick jag varannan dag i maj 2002 då hon inte ville komma ut. Då hon stannade i magen i tre veckor extra. Som jag väntade och längtade.
Jag är glad över att vi slipper gå in på barnsjukhuset.
Inne på KK finns bara ett sjukdomsminne. Det när vi nästlat oss hit genom kulvertarna för att köpa macarons.
Linnea finns inte i väggarna när jag sitter i väntrummet och väntar på lillasyster. Men anledningen till varför vi är här tycks ändå skrika åt mig. Det hemska finns ändå närvarande.
Så mycket fruktansvärda minnen som finns från detta sjukhus.
Hit kom vi för ett år sedan. Då hade oddsen redan börjat gå emot oss. Sen blev allt bara värre och värre. Allvaret blev mer påtagligt. Målade sakta men säkert in oss i ett hörn tills det inte fanns någon väg därifrån.
Det här är sjukhuset där döden blev mer närvarande.
Sjukhuset där man måste gå förbi det där hemska rummet om man ska ta sig till det stora caféet. Rummet som inte borde finnas.
Rummet som jag svor på att aldrig hamna i, men ändå stod vid fem månader senare.
Rummet som heter rum för avsked.
fredag 22 november 2013
vara här och nu
fredag 9 - söndag 11 mars 2012
Efter fem dagar med feber får vi komma hem från sjukhuset. Linnea har TPN, ett näringsdropp, inkopplat. Vi får hjälp av barnhemsjukvården, SABH.
Det är så fantastiskt skönt att få vara hemma tillsammans.
Trots att jag vet att det bara är en helg.
På måndag är det dags för cytostatika igen.
Trots en liten oro över det allvarliga läget.
På sängbordet ligger en peang, liksom en i handväskan. För med ett dropp inkopplat kan det tydligen bildas ett baksug. Istället för att droppet kommer in kan blodet forsa ut. Vilket förstås är förenat med livsfara. Då ska vi blixtsnabbt sätta på en peang på slangenoch ringa Q84.
Trots det lyckas vi njuta av att vara hemma. Varje liten vardagslyx blir förstärkt. Det vi vanligtvis tar för givet. Jag förvånas av att de små sakerna kan ge mig en slags glädje. Att få stå i sin egna dusch och känna det varma vattnet strila ner för kinderna. Att sitta samlade i vår soffa. Att få ligga tillsammans i vår dubbelsäng på min kudde. Inga larm eller spring i korridoren utanför. Ingen som tassar in och räknar andetag på natten, eller byter dropp.
Bara hemsjukvården på morgon och kväll.
Det är tack vare dem vi kan vara hemma.
De hjälper mig att känna mig trygg. Jag kan ringa dem när som helst.
Den smidiga lilla ryggsäcken med droppet gör att vi lätt kan förflytta oss. Vi vågar oss tom till skolan en stund på fredagen.
Jag suger in det vanliga livet och försöker stänga ute cancern.
Jag kan känna en djup tacksamhet över att vi kan få de här stunderna.
För att jag mer och mer blir expert på att befinna mig i nuet. Nästan lyckas stänga ute det stora hotet och bara vara här och nu. Mota bort alla tankar på hur illa det kan gå. Vilken tuff tid vi har framför oss. Den stora operationen och handikappet det medför.
All rädsla och sorg knycklar jag ihop och stänger in långt in i mitt innersta.
Ibland kommer det att bli överfullt och envist sippra ut.
Men för det mesta låter jag dörren vara stängd.
Låst med dubbla lås.
Det finns inget utrymme för min oro och mitt vemod nu.
För nu är nu och sen är sen. En slags nödvändig överlevnadstrategi.
Efter fem dagar med feber får vi komma hem från sjukhuset. Linnea har TPN, ett näringsdropp, inkopplat. Vi får hjälp av barnhemsjukvården, SABH.
Det är så fantastiskt skönt att få vara hemma tillsammans.
Trots att jag vet att det bara är en helg.
På måndag är det dags för cytostatika igen.
Trots en liten oro över det allvarliga läget.
På sängbordet ligger en peang, liksom en i handväskan. För med ett dropp inkopplat kan det tydligen bildas ett baksug. Istället för att droppet kommer in kan blodet forsa ut. Vilket förstås är förenat med livsfara. Då ska vi blixtsnabbt sätta på en peang på slangenoch ringa Q84.
Trots det lyckas vi njuta av att vara hemma. Varje liten vardagslyx blir förstärkt. Det vi vanligtvis tar för givet. Jag förvånas av att de små sakerna kan ge mig en slags glädje. Att få stå i sin egna dusch och känna det varma vattnet strila ner för kinderna. Att sitta samlade i vår soffa. Att få ligga tillsammans i vår dubbelsäng på min kudde. Inga larm eller spring i korridoren utanför. Ingen som tassar in och räknar andetag på natten, eller byter dropp.
Bara hemsjukvården på morgon och kväll.
Det är tack vare dem vi kan vara hemma.
De hjälper mig att känna mig trygg. Jag kan ringa dem när som helst.
Den smidiga lilla ryggsäcken med droppet gör att vi lätt kan förflytta oss. Vi vågar oss tom till skolan en stund på fredagen.
Jag suger in det vanliga livet och försöker stänga ute cancern.
Jag kan känna en djup tacksamhet över att vi kan få de här stunderna.
För att jag mer och mer blir expert på att befinna mig i nuet. Nästan lyckas stänga ute det stora hotet och bara vara här och nu. Mota bort alla tankar på hur illa det kan gå. Vilken tuff tid vi har framför oss. Den stora operationen och handikappet det medför.
All rädsla och sorg knycklar jag ihop och stänger in långt in i mitt innersta.
Ibland kommer det att bli överfullt och envist sippra ut.
Men för det mesta låter jag dörren vara stängd.
Låst med dubbla lås.
Det finns inget utrymme för min oro och mitt vemod nu.
För nu är nu och sen är sen. En slags nödvändig överlevnadstrategi.
torsdag 21 november 2013
håret faller
29 februari 2012
Linnea kammar håret. Hon smusslar med borsten och papperskorgen.
Du får inte titta, mamma, säger hon.
Men jag tittar ändå.
Papperskorgen är full av hår. Linneas långa vackra hår.
Stora tussar av hår ligger där och skriker. Ditt barn har cancer.
Kanske vet Linnea hur ont det gör i mig när hennes fina hår ska försvinna. Det är kanske därför hon ber mig att inte titta.
Det är ganska konstigt egentligen att man kan bry sig om en så simpel sak som hår.
När det viktiga är att överleva.
Kanske är det för att jag inte riktigt vill se hur sjuk hon är. Eller att någon annan ska se. Kanske är det för att jag är orolig för att hon ska känna sig ännu mer annorlunda.
Kanske är det för att det är ett synligt tecken på att jag inte har kunnat skydda mitt barn från allt ont.
För det är det jag lovat.
Och som jag misslyckats med det.
Jag vet faktiskt inte.
Men hur som helst gör det ont. Förbannat ont.
När håret stirrar på oss där från papperskorgen bestämmer vi oss för att klippa håret i en page. Vi försöker tänka positivt. Vi säger, vad bra att vi fick testa hur du trivs i kortare hår. Då vet vi det.
Hon är fin i sina små tofsar. Men inuti mig river en våg av smärta. För något så obetydligt som hår.
Jag förstår att det bara är en tidsfråga innan allt hår ska falla.
Linnea är missnöjd med peruken som vi köpt. Den är inte tillräckligt långhårig. Jag blir tvungen att lämna tillbaka den. Det startar en märklig stress i mig. Medan paniken river i mig jagar jag runt efter en finare peruk. Jag köper olika slags mössor och buffar. Jag känner en rädsla över att Linnea plötsligt ska vakna utan ett hår på huvudet. Att det ska göra henne så ledsen. Att jag inte ens ska ha hunnit fixa en peruk som duger. Att jag inte ens ska kunnat fixa en så enkel sak när jag nu inte kan skydda henne från cancern.
Men jag lyckas beställa en riktigt fin peruk.
En peruk hon bara kommer att använda tre gånger. Mest kommer hon att vilja ha sin rosa buff och fina mössor. I slutet av behandlingen kommer hon knappt att orka bry sig.
Men när håret faller känns peruken viktig.
Nästan livsviktig.
Linnea kammar håret. Hon smusslar med borsten och papperskorgen.
Du får inte titta, mamma, säger hon.
Men jag tittar ändå.
Papperskorgen är full av hår. Linneas långa vackra hår.
Stora tussar av hår ligger där och skriker. Ditt barn har cancer.
Kanske vet Linnea hur ont det gör i mig när hennes fina hår ska försvinna. Det är kanske därför hon ber mig att inte titta.
Det är ganska konstigt egentligen att man kan bry sig om en så simpel sak som hår.
När det viktiga är att överleva.
Kanske är det för att jag inte riktigt vill se hur sjuk hon är. Eller att någon annan ska se. Kanske är det för att jag är orolig för att hon ska känna sig ännu mer annorlunda.
Kanske är det för att det är ett synligt tecken på att jag inte har kunnat skydda mitt barn från allt ont.
För det är det jag lovat.
Och som jag misslyckats med det.
Jag vet faktiskt inte.
Men hur som helst gör det ont. Förbannat ont.
När håret stirrar på oss där från papperskorgen bestämmer vi oss för att klippa håret i en page. Vi försöker tänka positivt. Vi säger, vad bra att vi fick testa hur du trivs i kortare hår. Då vet vi det.
Hon är fin i sina små tofsar. Men inuti mig river en våg av smärta. För något så obetydligt som hår.
Jag förstår att det bara är en tidsfråga innan allt hår ska falla.
Linnea är missnöjd med peruken som vi köpt. Den är inte tillräckligt långhårig. Jag blir tvungen att lämna tillbaka den. Det startar en märklig stress i mig. Medan paniken river i mig jagar jag runt efter en finare peruk. Jag köper olika slags mössor och buffar. Jag känner en rädsla över att Linnea plötsligt ska vakna utan ett hår på huvudet. Att det ska göra henne så ledsen. Att jag inte ens ska ha hunnit fixa en peruk som duger. Att jag inte ens ska kunnat fixa en så enkel sak när jag nu inte kan skydda henne från cancern.
Men jag lyckas beställa en riktigt fin peruk.
En peruk hon bara kommer att använda tre gånger. Mest kommer hon att vilja ha sin rosa buff och fina mössor. I slutet av behandlingen kommer hon knappt att orka bry sig.
Men när håret faller känns peruken viktig.
Nästan livsviktig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)