sju månader har gått

För ett år sedan flyttade vi in i vårt hus.
Tillbaka till Göteborg.
För ett år sedan var det bara en kur kvar.
Ett år.
Så mycket lidande som svävat mellan dessa väggar sedan dess.
Så mycket förtvivlan.
Och hopp.

För sju månader sedan dog du.
Kampen var slut.
Du orkade inte längre.
Cancern segrade.
Hur kan det ha gått sju månader?
Hur kan jag fortfarande sitta här?
Leva.
Andas.
Det borde inte vara möjligt.
Det känns omöjligt.
Men tiden fortsätter att gå.
Tiden bryr sig inte om mina känslor.
Tiden skapar avstånd.
Längre bort från dig.
Eller kanske närmare.

åskan slår ner

Jag vaknar av att åskan slår ner i vår lilla stadsdel.
Lillasyster sover tungt bredvid mig.
Sorgen slår ner i mig lika kraftigt som åskan.
En plötslig och kraftig känsla.
Min Linnea hade vaknat av åskan.
Jag kan nästan höra hennes ängsliga röst.
Jag kan nästan känna hennes närvaro.
Jag ser framför hur hon hade krupit ner bredvid mig. Hur vi skulle hålla varandra i handen.
En frisk Linnea.
Saknaden tar andan ur mig.
Paniken över hur svaga de friska minnesbilderna är.
Väl dolda bakom alla sjukdomsminnen.
Tjocka, svarta minnen.
Så mycket smärta!
Inga nya minnen kommer att komma.
Hon kommer inte att bli äldre.
Jag vill inte glömma! Men jag kan inte heller må så här.
Sorgen och minnena är det enda jag har kvar av mitt barn.

Åskan slår ner igen.
Någonstans i närheten.
Runt om i vår del av landet ligger människor och sover.
Jag kan inte låta bli att tänka, varför just vi?
Det är inte ofta jag tillåter mig att tänka så.
Det är meningslöst.
Ändrar ingenting.
Men just nu, när regnet vräker ner, låter jag bitterheten skölja över mig i takt med regnets smattrande.
Just nu tänker jag, varför inte någon annan?
Så många oälskade barn.
Så många olyckliga.
Kunde inte vårt älskade barn få leva istället.
Kunde inte vi fått ta en annan sorg.
En sorg jag orkat leva med.
Sorgen gräver hål i mig.
Äter upp mig inifrån.
Sliter och drar i varje kroppsdel.
Den största smärta jag upplevt.

första cytostatikakuren

17 februari 2012
Sjuksköterskan kommer in med den röda guldmedicinen.
Det är Cisplatin och Doxorubicin.
Droppet ska pågå i 4 dygn.
Därefter efterdropp.
Medicinen är så giftig att Linnea måste kissa och bajsa i en potta.
Pottan ska jag sätta ut i sköljrummet. Så att personalen kan ta nödvändiga prover.
När hon kräks måste det ske i en påse som också ska hanteras ute i sköljrummet.
Kräks hon i sängen måste vi be om hjälp så att personalen kan lägga rent.
Lakanen ska då läggas i en speciell tvättpåse. Så att tvättpåsen kan markeras med en giftsymbol. Så att inte personalen på tvätteriet utsätts för giftet.
Sköterskan tar på sig en heltäckande blå rock och handskar. För att inte utsätta sig för onödiga risker. Så att inte hon riskerar att få gift på sig.
Sköterskan kontrollerar att nålen sitter rätt. För annars kan cytostatikan läcka ut på huden. Vilket kan ge brännskador.
Jag förstår.
Det är ett mycket farligt gift.
Som ska gå rakt in i mitt barns kropp.
Döda hennes celler.
Sjuka som friska.
Det är med blandade känslor jag ser den röda vätskan åka in i nålen.
En del av mig får panik över hur giftigt det är.
En annan del känner, nu jävlar cancer, nu ska du dö.
Vi ska besegra dig!

höstdagar

septemer 2013
Nu är hösten här.
I mitt tidigare liv brukade jag älska hösten.
Solen som ligger lågt på himlen. Den strilar så där varmt, mjukt och vackert genom färgade lövkronor.
Vattnet som ligger spegelblankt.
Luften som är frisk och klar.
Det ligger en känsla av nystart i luften. En pirrande känsla av en ny tid.
Kroppen är full av varma, slappa sommardagar. Fylld av ny energi.
Och det känns så där underbart att komma tillbaka till rutiner. Det vanliga livet med jobb, lämningar och hämtningar av barn känns välkommet.

Denna hösten känns allt annorlunda.
Jag accepterar inte det nya liv som ligger framför mig.
Det gör alltför ont att leva.
Alltför jobbiga minnen.
Sorgen tjock och svart som tjära.
Ett oändligt lidande?
Allt hopp är borta.
Inga förväntningar darrar i luften.
Ingen framtidstro.
Jag kan bara ta en dag i taget.
Överleva en liten stund åt gången.
Jag känner att jag måste ta mig igenom mina traumatiska minnen.
Förstå vad som hände.
För att slutligen förstå att hon inte kommer tillbaka.
Vad som väntar på andra sidan vet jag inte.
Om det ens finns en andra sida.
Kanske är sorgen som en evig centrifug. Där allt bara snurrar runt utan slut.
Jag vet inte om jag kommer att klara livet.
Jag vet bara att jag måste förstå.

leva eller överleva

Mina motstridiga känslor och känslor sliter och river i mig som en storm.
Ena delen av mig kämpar för att överleva.
För lillasysters skull måste jag hitta ett sätt att klara av livet.
Jag börjar på yoga i ett försök att kunna leva i nuet.
Inte fastna i gamla tankar om varför och hur.
Inte oroa sig över hur livet ska kunna levas.
Det kommer visa sig.

Jag går till ett medium. Jag är så övertygad om att min smärta och sorg är något jag kan lära mig att stå ut med om jag bara vet att Linnea mår bra. Att vi kommer att träffas igen. Att hon inte är arg på mig.
Jag får bevis.
Fler än vad mediet borde kunnat gissa sig till.
Det lindrar ett tag.
I flera dagar får jag en kraft och inser att jag inte kan avsluta mitt liv eller önska att det avslutas. Att jag när de värsta såren lagt sig kommer att leva. Ett helt annat liv.
Det måste med en helt ny innebörd.
Jag och min sorg kan inte ta så mycket plats. Jag vet bara inte hur.

Den andra delen av mig letar bara sätt att få ett slut på detta liv. Den delen inser hur omöjligt livet utan Linnea är.
Självmordstankarna har visserligen försvunnit sedan mediebesöket.
Men önskningarna på en räddning, på att livet själv ska ordna så att jag slipper leva, är ständigt förekommande.
Jag skäms.
Jag har alltid tyckt att man ska ta tag i sitt liv.
Och jag tänker på hur orättvist det är. Någonstans sitter det en kvinna och kämpar mot sin obotliga cancer. Som inget hellre vill än att överleva och här sitter jag och önskar att jag vore död.
Jag skäms.

Jag räknar hur många år jag behöver leva för att lillasyster ska hunnit bli stor och kunna stå på egna ben. Vuxen nog att ha ett eget liv och därför inte bli lika illa berörd av att hennes mamma dör.
Jag tänker tio år, men inser att det inte vore tillräckligt.
Hur ska jag ens orka i tio år till?
Hur ska jag ens orka en dag till?
Dessa motsträviga känslor gör mig så trött.
Det tär att pendla mellan hopp och förtvivlan.

när den värsta chocken lagt sig

februari 2012
Jag står i köket på sjukhuset. Väntar på att kaffet ska bli klart.
Mina tankar irrar runt. Fastar vid tsunamin. Hur många föräldrar som förlorade sina barn. Hur deras liv vändes från en sekund till en annan. Hur deras hopp bara dog i en handvändning.
För ett ögonblick skäms jag.
Jag har trots allt inte förlorat mitt barn.
Mitt barn lever i allra högsta grad.
Visserligen allvarligt sjuk, men fortfarande levande.
Vi har hoppet kvar.
Vi har en chans.
Vi har goda odds att klara det här.
Livet kommer förstås bli annorlunda, men förhoppningsvis ska vi komma ur det här tillsammans.
Fel!  
Självklart ska vi klara det här.
Självklart ska Linnea överleva.
Min blick fastar på ett träd.
Det står på innergården.
Kalt, utan löv.
Svarta nakna grenar.
Grå luft.
Det där trädet ska få knoppar, tänker jag.
Knoppar som ska slå ut i små ljusgröna blad.
Blad som blir större, grönare.
Kanske får det blommor. Som sedan vissnar.
Löv som färgas röda och faller av.
För att sedan stå här lika kalt igen.
Då. Då är vi klara med vår behandling.
Då ska vi stämpla ut från cancerland och aldrig komma åter.
Detta träd blir mitt sikte framåt. Ett sätt att försöka greppa tiden. Skapa kontroll. Varje gång jag går ut i köket blickar jag ner på trädet. Söker efter förändringarna som visar att vi närmar oss målet.
Trädet hjälper mig att hålla siktet framåt.

sova hemma

februari 2012
När vi bott några dygn på sjukhuset börjar omgivningen säga till mig hur viktigt det är för mig att sova hemma en natt. Hur viktigt det är att jag får en paus från sjukhuset. Att lillasyster också behöver mig. Att Linnea behöver få vara med sin pappa.
Trots att mitt inre skriker att jag inte vill lämna Linnea en sekund.
Trots att Linnea blir jätteledsen.
Trots att magen säger att det inte är rätt, lyssnar jag.
Jag ser att de andra föräldrarna turas om. En natt hemma, en natt på sjukhus. Tydligen är det så man gör i cancerland, går omlott, har en sjukhusperiod och en hemmatid. Jag förstår att det är bra. Men för mig känns det bara fel.
Ändå gör jag det.
Sover hemma utan Linnea.
Eller sover. Jag är med min mamma och lillasyster med kroppen, men mitt inre är kvar på sjukhuset. Jag kan inte släppa Linnea.
Jag får knappt en blund i ögonen.
Jag inser att jag måste lyssna på mig själv.
Det blir jag som är på sjukhuset. Jag och M sköter och ansvarar över varsitt barn. På eftermiddagarna träffas vi på sjukhuset och äter middag.
Ända till slutet är jag på sjukhuset.
Bara en natt till hemma.
Först på slutet kommer jag inte orka mer.
Först på slutet inser jag att M måste få tid med henne.
För att hennes dagar är räknade.
Någonstans kan jag glädjas över att ha hållit mitt löfte till Linnea.
Även om det, i och med det, precis efter hennes död, känns som att jag förlorat två barn.