tisdag 30 september 2014

en kväll i oktober

Den klara, friska höstkvällen biter mig i kinderna.
Jag har varit ute med den lurviga, men är ändå någon annanstans. Det är märkligt hur bara luften kan väcka minnen. Så verkliga att jag för en stund är åter i Stockholm.

oktober 2012
Vi kör genom Stockholm.
Vi har varit på sjukhuset för att måla med målarverkstan.
Inte för att det behövs varken behandling, mediciner eller blod.
Utan bara för att vi måste få träffa Lou och Simon en sista gång.
De som så många gånger lurat ut Linnea från rummet. Bara för att pyssla.
Och så måste vi förstås säga hejdå till den underbara personalen. De som varit vår familj så länge.
Och förstås sjukhuset. Det vi hatat. Det som brutalt kastat oss in i cancerlivet. Det som varit vårt hem. Och som vi mitt i allt ändå lärt oss att älska.
Vi är på väg till det där stället på Östermalm som bakar Sveriges godaste  pizzor.
Det är bara några få dagar kvar tills vi ska flytta tillbaka till Göteborg.
Trots att hemmet nästan är helt hoppackat har vi visat huset för ett par som var angelägna.
Telefonen ringer när jag springer in för att handla.

-De köper det, nästan skriker Martin.

Jag känner hur lättnaden väller över mig.
Vi har haft så många visningar att jag tappat räkningen.
Utan resultat.
Vi har sänkt och sänkt utgångspriset. Vi har städat putsat och köpt blommor.
Till ingen nytta.
Men så äntligen. Till ett underpris.
Fast det spelar ingen roll. Det är en oro mindre.
Som ett trollslag känns det i hela kroppen.
Hur det vänder.
Precis som LeMarc sjunger.
Vi känner det alla när vi kör hem.
Nu har det vänt.
Allt kommer att bli bra.
Inte.

2 kommentarer:

  1. Kia(ängeln Simons mamma)1 oktober 2014 kl. 08:06

    Tänk hur man kämpade med att ha hoppet kvar och att allt skulle bli bra.Ni som flyttade mitt i allt också.....tungt,jobbigt.Råkade hitta kort på Simon hos mamma nu i flytt städet...då brast det för det var kort på en relativt pigg kille efter den första operationen.Då kom jag ihåg läkarens ord:Operationen gick bra(den tog nästan 10 tim)Det första typsnittet visar ingen cancer,det ser bra ut!!!!!????Var det så eller sa han bara så för vår skull???Bläddrade i min dagbok men hittade inget svar.Det behövs inte mycket för att man är tillbaka och kommer ihåg.Visst är livet orättvist.Ingen människa ska behöva ha vår erfarenhet.Kram till er,Kia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det behövs inte mycket. Det här efterlivet önskar jag inte någon.
      Kram

      Radera