Att bara behöva ha en gravplats där ens dotter är begraven är så smärtsamt att jag inte ens försöker mig på att beskriva det.
Men hur dekorerar man?
Hur skapar man känslan av att här ligger ett högt älskat barn som borde fått leva?
Till en början känns det ångestfullt.
För någonstans känns det så viktigt att det är vackert.
Att jag hedrar henne.
Det är den enda platsen som jag på något sätt kan få rå om henne.
Jag planterar lavendel och smultron.
I sanden lägger vi betonghjärtan och barnens hälsningar.
Till julen får hon en gran.
Vi gör vad vi kan för att försöka tänka utanför boxen.
Vilket inte är helt enkelt.
För vi har aldrig tidigare behövt reflektera över hur gravar får se ut.
Så besöker jag Noras grav och blir starkt berörd.
Där finns så mycket kärlek.
Så mycket saknad som avspeglar sig på en plats.
Jag vill också att min kärlek ska lysa lika starkt.
Men hur?
Vad är okej?
Vad är tillåtet?
Det blir den andra sommaren och när jag besöker graven mellan två semesterresor har det såtts gräs.
Allt pynt är undanplockat.
Lyktor, kransar, brev och pynt ligger bakom korset.
Jag får fullkomligt panik.
Ska min kärlek begränsas.
Är det all plats jag får.
Jag rådfrågar mamma Lena.
Jag frågar om jag får stjäla deras fina idé.
Sent på kvällen smyger jag mig till graven.
Med markduk och dansk sjösten.
Jag formar ett hjärta och planterar hennes favoritblommor.
Det blir större än vad jag tänkt.
Men inom vår gravplats.
Jag känner mig lättad när jag går därifrån.
Och när farmor, med tårar i ögonen, säger att det är precis som Linnea skulle gjort det själv känner jag att jag gjort allt jag kunnat.
Det ger mig ro.
Tills brevet kommer.
Det om att vi tar för mycket plats.
Mer än vad reglerna tillåter.
Jag minns Lenas strider om trädet.
Jag minns programmet om Noras och andras gravar som fått klagomål.
Vem sätter dessa regler undrar jag.
Har vi inte kommit längre än att vi inte kan låta sorgen ta sig de uttryck var och en behöver.
Så länge det sköts.
Tydligen inte.
Men jag tänker strida mot fyrkantigheten.
Tänk Camilla vilken stor och helt underbar plats våra barn fick av oss när vi hade dom i livet.Sedan när dom är borta så får vi inte hedra dom hur som helst vid och runt graven!!!???Simon har en "hörntomt" men vi får inte ställa eller lägga saker ändå.Men det gör vi för att protestera över att när en tant begravdes bredvid Simons plats så använde dom nonchalant en bit av vår plats och t.o.m flyttade på våra ljus!!!????Ingen har sagt något ännu....regler ska ju finnas men inte när det blir principer av det.Stå på dej...kram Kia
SvaraRaderaDet är så svårt det här med att ha en grav. Tack och lov möttes vi av stor förståelse. Av rädsla för att alla vill ha lika mycket har vi bara fått en tidsfrist. Så trött på det fyrkantiga Sverige. Att alla ska ha det lika. Vi får så hur det går. Kram
RaderaSå vackert och fint du har gjort det, hur man kan tycka att ni tar upp för mycket plats är för mig en gåta.
SvaraRaderaMan kan förstå att det måste finnas regler och lagar annars skulle många kunna göra vad som helst på en kyrkogård, men i det här fallet håller jag alla tummar för att ni får ha kvar det som ni har gjort det för Linnéa, kram!
Tack ska du ha! Visst måste det finnas regler. Det köper jag också. Men alla regler har ju också undantag. Vi hoppas på att vi kan få vara ett undantag när det gäller graven. Eftersom vi fick vara det i livet.
RaderaKram
Tårar, över er fina grav, över att det ska vara så byråkratiskt allting. Jag blir så rörd när man går på kyrkogården och det är så många fina gravar.
SvaraRaderaHoppas att ni får rätt och att det fina får vara kvar.
Många kramar <3 /Annica Rydberg
Det där var en av de finaste gravar jag har sett! Jättevackert och personligt.
SvaraRaderaOtroligt småsint att bråka med er om det, men skönt att höra att personen ni träffade var mänsklig.
Kram från en annan mamma till en död flicka.